Mannen bakom den historiska segern för tre år sedan kommer nu att återvända till Udine: ”Italien har utvecklats. Jag vill möta All Blacks igen”

Han var där för tre år sedan. Han var på planen, på läktaren, hemma och till och med framför tv-skärmen. I sin hemstad Florens var Niccolò Cannone överallt, den som var mest förvånad och rörd av alla när slutsignalen gick i den historiska matchen som slutade 28–27 – en seger som australierna fortfarande inte har glömt. Och som de imorgon i Udine – den första av de tre testmatcherna som väntar Azzurrerna: lördagen den 15:e möter de Sydafrika, lördagen den 22:a Chile – omedelbart vill hämnas.

Niccolò, låt oss börja där, den 12 november 2022. Vad minns du?

”Allt, jag minns allt. Att jag mådde jättedåligt inför matchen, men på ett sätt som nästan var skönt, för det var första gången jag spelade hemma, på Franchi-stadion fanns en triljon vänner och släktingar. Och på planen var även min bror Lorenzo, vilket jag inte ens i mina drömmar… Det är känslor som sporten, just den här sporten, kan ge dig.”

Har du tänkt tillbaka på det här inför matchen mellan Italien och Australien?

”Visst, jag tog fram telefonen för att titta på bilderna från den bedriften igen. Egentligen tänker jag på det hela tiden, dessutom har jag som bakgrundsbild på min smartphone de flaggviftare med Florens lilja som jag såg den dagen.”

Innan han började med rugby spelade han fotboll i nio år, som målvakt. Sedan gick han igenom ungdomslagen, Accademia, Petrarca och är slutligen, sedan 2018, i Treviso. Har du någonsin sagt till dig själv ”jag har lyckats” efter framgången i Florens?

”Aldrig. Den segern var säkert en viktig milstolpe i min karriär, men jag siktar mycket, mycket högre.”

Förbundskapten Quesadas mandatperiod har nått halvvägs, med cirka 700 dagar kvar till VM. Har hans Italien redan tagit form?

”Redan från början. Han har alltid varit väldigt tydlig med oss: vi måste ta fram vår italienska identitet och vår passion, vara en inspirationskälla för barnen och inte bara för dem. På så sätt har vi snabbt lyckats skapa vår identitet. Nu mår vi väldigt bra, vi har längtat efter att samlas och visa vad vi går för, med start i Australien. Vi måste vara duktiga på att begränsa deras dynamik och deras individuella spel.”

Under de senaste dagarna har du även bjudit in din vän, förbundskaptenen Julio Velasco, till träningslägret…

”Det var ett mycket motiverande möte, jag kunde ha lyssnat på honom i timmar utan att tappa koncentrationen. Det fanns även utrymme för några frågor och jag frågade honom hur volleybollspelare tränar, samt andra saker som dock stannar mellan oss.”

Han brukar bli rörd av nationalsången. Hur många av dessa tårar beror på den fostran han fick av sin första tränare, ”Ciafo” Ghelardi, och hur många på en tonårstid som försvårades av föräldrarnas separation?

”Det är säkert en blandning av känslor varje gång. Skilsmässan var en mycket svår tid som hjälpte mig att växa och stärkte bandet till min bror ännu mer, men om det inte hade varit för mor- och farföräldrarna hade det varit mycket värre. Dessutom älskar jag mina föräldrar över allt annat och är inte i konflikt med någon. Turligt nog träffade jag vid samma tidpunkt ”Ciafo”, tränaren som – mellan tårar och huvudstötar mot väggen – har betytt mest för mig känslomässigt.”

Har du förevigat något genom tatueringar?

”Ja, med en inskrift på sidan. Totalt har jag elva; de i maoristil gjorde jag i Nya Zeeland, andra i en hydda på ön Samoa där även bröderna Tuilagi har varit. Men framför allt har jag tatuerat in tre citat från Leonardo Pieraccionis ”Ciclone”: The rhythm is magic, feel it in your soul och Dos los ramatos! Tappamis!”.

Det är en stor passion som delas av en annan florentinsk idrottsman, kula-kastaren Leonardo Fabbri. Känner ni varandra?

”Inte personligen, men vi har skrivit till varandra några gånger för att gratulera varandra. Jag ser honom som en källa till stolthet för Florens och Italien, jag skulle väldigt gärna träffa honom, kanske framför en god fiorentina.”

Grillfest är en annan av hans stora passioner. Tillsammans med jakt.

”Och för min bror är det fiske. När vi återvänder till Florens handlar allt om att vara ute i naturen, tillsammans med vänner och familj. Så är vi, varje tillfälle är bra. Men inte i Treviso, där är jag hundraprocentigt fokuserad på rugby och dessutom, om jag går ut i skogen så går jag vilse…”.

Av er två, är det Lorenzo som är den utvalde?

”Jag skulle säga ja: han debuterade före mig i landslaget efter att ha spelat bara ett år i Eccellenza. Framför allt har han alltid varit mer atletisk än jag, jag var lite mer klumpig i början.”

Men det var du som först utsågs till en av de fyra kaptenerna i det italienska landslaget.

”Jag är tacksam för förtroendet från förbundskaptenen och lagkamraterna, och jag hoppas att jag snart får ta på mig den rollen. När jag ser tillbaka tänker jag på att jag inte blev uttagen till matchen mot Namibia under det senaste VM:et – det var utan tvekan den tuffaste stunden, men jag lyckades ta mig igenom den och ledde till och med laget under den senaste turnén i Sydafrika. Och jag är fortfarande väldigt hungrig.”

Italien har nyligen besegrat Sydafrika och Australien. Kommer de förr eller senare att lyckas besegra All Blacks?

”Det vore en dröm. Jag är en stor beundrare av det Nya Zeeland som fanns för några år sedan, med Sonny Bill Williams och Brodie Retallick, och jag skulle gärna möta dem igen.”