Rumäniens förbundskapten, 80 år gammal, jagar fortfarande VM-titeln efter en enastående karriär: ”Gåvorna från Anconetani, Brescia valdes med lappar, Moratti förälskad i anfallarna. Jag var en ytter med exceptionella inlägg, tack vare dem vann Georgescu Guldskon”

”Överallt är det vackert om man mår bra, överallt är det fult om man mår dåligt.” Mircea Lucescu säger det för att han vet: han har tränat och vunnit 36 troféer (bara Guardiola och Ferguson har fler) i 5 länder, vid 80 års ålder leder han Rumänien och drömmer om att åka till VM. Lucescu har inte bara vunnit inom fotbollen, han har också varit innovativ. Han börjar med sig själv: ”Jag gick på ekonomiskolan i Bukarest, och på den tiden fick studenter inte träna med proffsen. Så jag tränade på egen hand och lyckades få min vänstra fot till samma nivå som den högra.”

Vilken spelare var Mircea Lucescu?

”En ytter med exceptionella inlägg, tack vare vilka Georgescu vann Guldskon. Jag spelade 10 år i Dinamo Bukarest, kom med i landslaget, 1970 var jag kapten för Rumänien mot Pelés Brasilien och blev även inbjuden att spela med Fluminense. De hade upptäckt mig i en fyrkantsturnering på Maracanã: Rumänien, Flamengo, Vasco da Gama och Independiente. Jag var den bästa spelaren och fick en bilradio som pris. Sedan inträffade jordbävningen i Bukarest 1977…”.

Och vad hände då?

”Mitt hus förstördes, jag var tvungen att fly. I Hunedoara hjälper de mig, och jag hjälper dem: jag blir spelare och tränare. Jag anpassar mig inte till allas fotboll, utan utvecklar min egen mentalitet. Först och främst: utbildning, på alla nivåer. Sedan disciplin, inte påtvingad, utan baserad på respekt, och undervisning: jag tar med pojkarna till museer, teater, fabriker, de måste förstå världen. Slutligen taktik och olika arbetsmetoder. Jag spelar hyperoffensivt: bollinnehav, skärningar, skapande av ytor, press, taktiska fouls om nödvändigt, det man gör idag gjorde jag för 50 år sedan.”

Hur var fotbollen under Ceausescus tid?

“Jag kan inte vinna ligan med Dinamo eftersom hans son spelar i Steaua, men min situation är känslig eftersom jag också tränar landslaget. Även där gör jag på mitt sätt: jag tar genast in 3–4 unga spelare från provinsklubbarna. Alla är emot mig, så vi anordnar en vänskapsmatch: mitt lag mot ett urval av de bästa spelarna i Bukarest, utsett av journalisterna, och vi slår dem med 3–1. Då förstår de att mina idéer fungerar. För att förbereda oss inför EM-kvalet 1984 tar jag med grabbarna till Sydamerika: vi spelar mot Argentina, Chile, Peru, i El Salvador pågår en revolution och vi måste springa på natten… Men det var till stor nytta för oss, vi vann kvalgruppen och slog även världsmästarna Italien. 1986 fick jag sparken, tre år senare störtades Ceausescu och jag vann ligan och cupen. Vet du var jag var när jag fick nyheten?”.

Var?

”I Cagliari, som gäst hos Anconetani inför matchen Italien–Argentina. Till slut accepterade jag hans uppvaktning, jag gillade honom. Men det var svårt att jobba med honom, han ville alltid vara huvudpersonen. Ni minns väl honom med saltet på planen, eller hur? Jag har mycket goda minnen av honom, en glad man, en ivrig katolik som aldrig missar en mässa på Piazza dei Miracoli, generös: vid varje träningsläger i Montecatini ger han spelarna en present. Men han vill också tjäna pengar: han säljer en till mig varje månad, sedan sparkar han ut mig.”

Och där kom Brescia in i bilden.

”Av en slump. Corioni letar efter mig, men även Standard Liège och Porto vill ha mig. Så tillsammans med min fru och min son skriver vi tre lappar och drar lott. Men när vi ska dra saknas en, konstigt. Jag hittar den två dagar senare, fastklistrad under en sko: Brescia. Ett tecken från ödet.”

Corioni, en annan av hans legendariska ordförande.

“En man med enastående intuition. Italien lever på kolonier: holländarna i Milan, tyskarna i Inter, uruguayanerna i Cagliari… så övertygar jag honom om att skapa ett rumänskt Brescia. Vi tar Hagi, som inte var nöjd i Real: han litar på mig, gör ett klokt val, två år senare spelar han ett fantastiskt VM och Cruijff kallar honom till Barça. Det fina med Corioni är att jag kan lansera unga spelare med honom, han är nöjd eftersom han sedan säljer dem. Jag ställer upp Pirlo som 16-åring i 2-1-matchen mot Ipswich i den engelsk-italienska cupen, han tappar bollen och det blir 2-2, sedan måste jag bråka med Luzardi som anklagar mig för att ha satt in grabben…”.

Vidare med Moratti.

“En riktig gentleman, han försöker övertyga mig att stanna, men i det Inter-laget har jag tio spelare vars kontrakt går ut och han hade låtit det veta att han skulle ta in Lippi året efter, vilket skapar problem för mig. Moratti: han är ändå klubbens själ, man känner hans kärlek, han är ett exempel på en guldålder då italiensk fotboll tillhörde de stora familjerna. Idag är det inte längre så: fonder, konsortier, utlänningar… ja, man spelar, man handlar på marknaden, men fotbollen har gått från att vara underhållning till att bli en händelse”.

Men vilken anfall, det där Inter…

”Baggio, Djorkaeff, Recoba, Ronaldo, Zamorano… Moratti är förälskad i anfallare, om han också hade värvat några starka försvarare, vem vet hur mycket det där Inter-laget hade vunnit. Jag har ett fantastiskt förhållande till Ronie: en vän tar med apelsiner från Sicilien till mig, jag ger honom några och han återgäldar det med några flaskor Brahma-öl.”

Akhmetov, mannen bakom Shakhtars dröm.

“Jag säger till honom att innan vi bygger ett stort lag måste vi spela bra fotboll. Jag vill inte ha färdiga stjärnor utan talanger att utveckla, och jag känner brasilianarna väl. Jag ser Neymar och Casemiro, de är fantastiska, men de säger att vi inte kan värva dem. Okej, de andra då? Douglas Costa, Teixeira och Fernandinho kommer in, vi skapar ett system där Shakhtar tjänar mycket och om de säljer en spelare har de redan en ersättare. Akhmetov gör inte det här för sin egen skull, han investerar allt i laget. Han bygger Europas vackraste stadion, vi slår de stora lagen, vi är unga, starka, vi spelar fantastiskt. Vi vinner UEFA-cupen och varje år når vi ungefär kvartsfinal i Champions League. Vet du hur svårt det är att etablera ett lag från Östeuropa på den nivån? Om inte kriget i Donbass hade brutit ut, kanske vi hade kunnat vinna Champions League en dag. Akhmetov är en fantastisk ordförande eftersom han vill lära sig, efter matcherna går vi på middag eller till karaoke eftersom han älskar att sjunga, vi pratar om fotboll, om livet”.

Några år senare går han till rivalerna i Dinamo Kiev…

“De ringer mig, jag tror att de vill ha vänskapliga råd, men istället ber de mig ta över laget som förlorat mästerskapet med 23 poäng. Jag accepterar, och med samma spelare vinner jag det med 11 poäng. En dag säger de att de fått in 30 miljoner och vill veta vem de ska köpa. Jag svarar: ingen, bygg hellre ett nytt gym och köp minibussar till ungdomslagen. Det är sådana inköp som består.”

1970 bytte han tröja med Pelé efter matchen.

”Jag har den fortfarande. Den är smutsig av jord, jag har aldrig tvättat den. Jag har ramat in den, den finns på ett museum.”