Tatanka berättar om sitt liv mellan tränarbänkar, barnbarn och nostalgi. Från debuten på San Siro mot Inter till besvikelsen över landslaget: ”När man ser vilka som spelar där idag hade jag åtminstone förtjänat en vänskapsmatch”
För Dario Hübner räckte det med två saker för att vara lycklig: familjen och en fotboll. ”Ibland borde jag göra som Dario Hübner”, sjunger Calcutta i en låt tillägnad honom, för ”Tatanka”, eller ”Bisonten” som alla kallade honom, gick 2001 så långt att han tackade nej till Premier League och ett miljonkontrakt för att kunna stanna nära sin fru och sina barn. ”Det skulle ha förändrat mitt liv, men jag trivdes i Romagna och ville inte störa min familj”, berättar han. Så valde han Piacenza, laget som låg närmast hans hem i Crema. Det var just där som han, vid 35 års ålder, blev delad skyttekung i Serie A säsongen 2001–02 tillsammans med David Trezeguet och satte ett rekord som han än i dag endast delar med Igor Protti: att ha varit skyttekung i alla italienska proffskategorier. Idag lever han precis som då: med sina barnbarn, ute i skogen på svampjakt och på bänken hos Zeta Milano.
Hur är livet som tränare?
”Jag har roligt. Vi spelar i Seconda Categoria och med de här killarna behöver jag inte anstränga mig särskilt mycket. Jag vet inte ens om jag skulle klara av att träna ett topplag. Jag ser mig mer som en assisterande tränare.”
Vem skulle du vilja vara assisterande tränare för?
”Jag gillar Chivus Inter, men jag tror att det skulle vara en fin erfarenhet även med Gasperini eller Allegri, som har sitt helt eget sätt att träna. Det finns duktiga tränare inom italiensk fotboll, därför följer jag den noga. Jag tittar även på Serie B och Serie C… ibland är de mindre tråkiga än Serie A.”
I år slogs det negativa rekordet för antalet gjorda mål under en spelomgång…
”Lagen har insett att poängen räknas redan från början. Förr slutade matcherna under de första omgångarna 3–1 eller 4–2, men de poäng man tappade i oktober fick man betala för i maj. Nu lägger man större vikt vid försvaret och de mindre klubbarna spelar utan att ta risker: om man inte vinner, så förlorar man åtminstone inte. Problemet har mer att göra med spelet… ibland ser jag för mycket bollcirkulation: 15 passningar för att ta sig över mittlinjen, och sedan under de sista tre minuterna, när man ligger under med ett mål, långa långbollar som om matchen aldrig skulle ta slut. Det gillar jag inte.”
Tror du inte att det är just målskyttarna som saknas?
”Vi borde återgå till nivån från 90-talet: i Serie A fanns det fenomen, men även i Serie B fanns det väldigt starka anfallare: Paci i Lucchese, ’Cobra’ Tovalieri, Marulla i Cosenza… Vart man än gick fann man en anfallare som kunde ha spelat i Serie A, men där fanns fenomenen, och man fick ingen plats. Idag håller den rena centerforwarden, den som oavsett vad sätter bollen i mål, sakta men säkert på att försvinna”.
Vi hade en sådan, och han åkte till Saudiarabien.
”Retegui har gjort ett livsval som jag aldrig skulle ha gjort. Bättre med 4 miljoner i tio år i Italien än 20 i två år i Saudiarabien, särskilt vid 26 års ålder.”
Modric däremot kom till vår liga vid 40 års ålder…
”Luka är imponerande. Han visar oss att allt inte alltid behöver handla om fysik och löpning. Han springer inte 100 meter på 10 sekunder, men hans tankesätt är 100 gånger bättre än någon annans eftersom han redan vet vad han ska göra när bollen kommer till honom. Jag har spelat med Pirlo: han var ingen blixt, men mentalt var han en sekund före de andra.”
Var skulle Dario Hübner ha spelat idag?
”Som supporter säger jag Inter, jag hade passat bra där. Vid ett visst skede i min karriär var jag till och med nära: det var sommaren 1995, året då Moratti tillträdde. Jag spelade i Cesena och de ville ha mig som tredje anfallare. Tanken var att Marco Delvecchio skulle gå från Venezia till Cesena, medan jag skulle åka till Milano. Men Roma blandade sig i förhandlingarna och Delvecchio valde Giallorossi. Så jag stannade i Cesena, han åkte till Roma och Inter värvade till slut Branca. Idag som då skulle jag ha haft svårt att få speltid: i hierarkin skulle jag ha stått bakom Pio Esposito (ler, red.)”.
Det var just mot Inter som han gjorde sin debut i Serie A.
”Kvällen före matchen (31 augusti 1997) vid midnatt, på mitt rum, satte jag på tv:n: olyckan med prinsessan Diana. Jag satt klistrad framför tv:n ända till klockan tre. Dagen efter var jag lugn, jag fattade nästan inte vad som hänt: vid 20 års ålder spelade jag i Prima Categoria, vid 35 var jag i Serie A. Jag har jobbat hårt, utan förmåner och utan agenter som hjälpt mig att hoppa över fem divisioner. Jag kom in på San Siro klockan halv två, 85 000 människor, och gjorde 1–0. På planen insåg jag det inte; efter duschen, innan jag klev på bussen, tände jag en cigarett och sa till mig själv: ’Bra gjort, Dario, efter 15 år har du gjort mål i Serie A’. Det som egentligen gjorde min kväll mindre minnesvärd var Recobas två mål. På grund av honom förlorade vi med 2–1. Varje gång jag ser honom, för att reta honom, säger jag: ’Under tio år i Inter spelade du tre matcher, varav en mot mig. Kunde du inte ha suttit på bänken?’”
Samma match som Ronaldo ”Fenomenet” gjorde sin debut i…
”Jag har träffat många duktiga spelare, de bästa genom tiderna skulle jag säga, men bara ett enda fenomen: Ronaldo. En enda gång under 90 minuter försökte jag pressa honom: jag såg att han inte hade kontrollerat bollen ordentligt och gick fram för att ta den ifrån honom. Så fort jag rörde på benet var han redan en och en halv meter före. Jag kan inte förklara hur bra han var, men han var också otrolig som människa. Efter matchen gav han mig sin tröja och jag bad om en bild tillsammans med honom. Förresten… Får jag berätta en anekdot?”
Ronaldo – ett fenomen. En gång försökte jag pressa honom: han hade inte kontrollerat bollen ordentligt, så fort jag rörde på benet för att ta bollen ifrån honom var han redan en och en halv meter före
Dario Hubner
Varsågod.
”Brescia–Milan: i undergången kommer Paolo Maldini. ’Dario, kan du ge mig din tröja, tack?’. Jag trodde han skämtade. I slutet av första halvleken stod han där och väntade på mig. Han kanske gav den till en vän (skrattar, red.), men om Maldini ber om din tröja är det lika värdefullt som ett hattrick i Serie A. Jag måste erkänna att jag, mer än stora spelare, har lärt känna stora människor: Ferrara, Montero, Zidane, Maldini, Costacurta, Baggio… ödmjuka, jordnära människor. På den tiden blev den som uppförde sig illa omedelbart satt på plats av de stora i omklädningsrummet. Ingen vågade spela högfärdig.”
Har du någonsin satt någon på plats?
”Ambrosini, på tiden i Cesena. Jag ’tillrättavisade’ honom alltid. Jag var 25 år, han 19, han hade kommit upp till A-laget från Bolchi. Fantastisk med huvudet, men när han sparkade… skandalöst (skrattar, red.). I träningsmatcherna fick han mig att förlora, så då gav jag honom några ’smällar’.”
Vem var det som ”tillrättavisade” dig istället?
”Jag skulle inte kalla det en tillrättavisning, men taktiskt sett passade vi inte alls ihop med Baggio. Det var både en tur och en otur att ha spelat med honom: han ville ha en anfallare som spelade som stöd, jag älskade att springa på djupet. Så kom Luca Toni in i mitt ställe. Bortsett från det är Roberto dock en underbar, ödmjuk person. Vi var arbetarnas Brescia, och när han kom – en kille som man fram till dagen innan bara hade sett på tv – var det imponerande. Han hade en ovanlig ödmjukhet och smälte in i gruppen som om han hade varit där i tio år. Att vara nära honom var som att träna bredvid sin idol: han ingav vördnad, man var rädd för att göra något fel, men han lärde en utan att säga ett ord.”
Det där Brescia var Carlo Mazzones Brescia…
”Carletto var unik. Han gav dig allt du behövde, men i gengäld krävde han alltid en sak: att man gav allt på planen. En gång skulle vi åka till Perugia för att spela och klubben ville åka med buss på fredagen, övernatta i Cesena och sedan åka vidare. Jag, Calori, Baggio och Bisoli frågade: ’ Kan vi inte flyga på lördag morgon?’ Carlo gick till Corioni och föreslog det. Efter träningen kom han in i omklädningsrummet och sa till oss: ’Grabbar, inga fler bussresor, på lördag flyger vi. Men kom ihåg: jag ger er den här bonusen, men på söndag vill jag se elva lejon på planen.’ Det blev 2–2, men turligt nog gjorde jag två mål.”
Är landslaget något du ångrar?
”I början skulle jag ha svarat nej, för framför mig fanns spelare som Baggio, Inzaghi, Vieri och Totti. Ta Montella som exempel: en spelare som varje år gjorde 15–20 mål i Serie A och ändå spelade väldigt lite i landslaget. Idag säger jag dock: de kunde åtminstone ha låtit mig spela en vänskapsmatch… Jag hoppades att Trapattoni skulle kalla in mig när Vieri skadade sig, men ingenting hände. Det är synd, för under de senaste tio åren har jag sett spelare med 5–6 landskamper och vissa har till och med blivit uttagna innan de debuterat i Serie A, som Zaniolo. På 90-talet kom man inte ens med i landslaget om man inte hade 200 matcher i Serie A. Då var problemet att välja mellan att låta Totti eller Del Piero spela… Idag måste vi naturalisera anfallare eftersom vi inte har några kvar.”
Är det ungdomssektorns ansvar?
”Ja. Jag minns Cesena: 25 spelare från Romagna och Marche i truppen. I Brescia fanns det spelare från Brescia, Lombardiet och Milano. Vi hade många starka italienare. Varje år kom det 5–6 färdiga spelare från Primavere: målvakter, försvarare, mittfältare, anfallare. Idag finns det alldeles för många utlänningar i Serie A:s Primavere-lag. Och sedan undrar vi varför vi inte vinner EM eller VM: det är en självmotsägelse. Italien håller dessutom på att förlora sina målvakter: vi har Donnarumma, och sedan? Förr hade vi Peruzzi, Buffon, Toldo… vi hade de bästa i världen.”
Från anfallet kommer flera glädjeämnen och förhoppningar för Italiens framtid.
”Pio Esposito är väldigt stark men ung. En anfallare ska man verkligen bedöma först vid 25 års ålder. Han måste växa och utvecklas under de här fem åren. Jag minns Cutrone perfekt: i september skulle han vara Italiens centerforward, i januari var det ingen som pratade om honom längre. På min tid hade Paolo Maldini, vid 18 års ålder, redan två säsonger som ordinarie och man sa: ’Han är en bra spelare’. Den unge måste spela och göra misstag. Camarda? Jag hoppas att han spelar mycket i Lecce, för annars är det meningslöst. I den åldern måste man härda sig. Jag skulle ha gått till Serie B: 38 matcher, mot försvarare som slår på en, man blir starkare fysiskt och gör mål, sedan tar man steget upp. I Serie A bevisar man ingenting med 20 minuter. Han måste ta efter Pios väg: först lära sig hantverket, sedan ta steget upp.”
Det är omöjligt att inte fråga dig om VM vid det här laget…
”Jag är optimistisk eftersom Gattuso har den speciella gåvan att få spelarna att älska landslagströjan, det som hittills har saknats mest. Under de senaste åren har jag sett alltför många uttagna spelare åka hem på grund av ’småproblem’. Om Trapattoni hade kallat in mig med en strykjärnsbrännskada hade jag spelat ändå och sedan varit borta en månad. Landslaget är landslaget.”
