Den före detta anfallaren berättar: ”När Giovanni Galli från Fiorentina ringde mig trodde jag att det var ett skämt och la på. Landslaget är fortfarande en besvikelse, jag hoppades på det i Messina när jag var skyttekung, men Donadoni kallade inte in mig”

På Fiesole-läktaren har det under några år hängt en banderoll som vittnar om den betydelse han hade under den svåraste tiden. ’Gud förlåter, Riga-no’. Christian var hjälten bakom uppgången, anfallaren som hjälpte Florens att återvända till fotbollens högsta nivå. Han kom 2002, klubben spelade i Serie C och hette Florentia Viola. Det var andra tider. ”I staden rådde en stämning av sportlig nedstämdhet. Ett lag med den historien som gått i konkurs för en spottstyver.” Riganò gjorde mål i massor redan från början. ”Det första året gjorde jag 30 mål, därifrån tog allt fart.” Idag bor den före detta anfallaren där och arbetar som murare, samma yrke han hade innan han debuterade som proffs.

Christian är fortfarande en idol i Florens.

”Nej då, jag är en vanlig människa. Jag går till byggarbetsplatsen från morgon till kväll. Folk i staden tycker om mig, det stämmer. Jag är glad över att ha gett dem något. De stannar mig för att jag alltid har uppfört mig väl, inte för att jag var en mästare. Och det är det som gör mig allra gladast.”

Hans historia är full av revansch och uppgångar. Han har gjort mål i alla åldersklasser innan han nådde toppen.

”På min tid var det inte lätt, man var tvungen att kämpa hårt. Många säger att jag kom sent… jag svarar att jag har tur som lyckades. Vet du hur många duktiga spelare som försvinner i de lägre divisionerna? Särskilt på min tid. Idag gör du fem mål och är redan värd 20 miljoner. Jag har spelat och gjort mål i alla divisioner, det är bara den tredje som saknas. Men jag bryr mig inte om rekord, de tjänar bara till att påminna mig om varifrån jag kommer och vilken väg jag har gått. Jag har alltid haft roligt, även på amatörnivå. Och jag har aldrig spelat högfärdig.”

Har du några ånger?

”Jag är en person som aldrig blickar bakåt, det gillar jag inte. Men jag skulle säga att jag beklagar att jag inte lyckades få en plats i landslaget. Det hade varit avslutningen på en underbar resa. I slutet av 2006 spelade Italien en vänskapsmatch just när jag var skyttekung i Serie A med Messina. Jag hoppades på det, men förbundskapten Donadoni ringde inte. Det får vara. När jag spelade var en anfallare tvungen att hoppas på en epidemi för att ta sig in i landslaget… alla skulle ha behövt bli sjuka. Framför mig fanns Del Piero, Totti, Toni, Di Natale, Iaquinta, Inzaghi. Och vissa blev till och med kvar hemma”.

Har det kostat dig att vara en äkta person?

”Jag vet inte, men för mig är det en stolthet. Jag har aldrig böjt mig för någonting eller någon. Jag är en som började från noll, utan att gömma mig. Tänk att jag rökte framför tränarna…”

Har de aldrig sagt något åt det?

”En gång, på träningslägret med Fiorentina, såg Prandelli mig ta två bloss: ’Hur många cigaretter röker du?’. ’Några få’. ’Rök då mindre’. Men det stannade där. Även med klubbpresidenterna har jag alltid varit rak och direkt, jag har aldrig haft problem med någon”.

På Fiorentina höll supportrarna upp banderollen ”Gud förlåter, Riga-no”.

”Straffområdet har alltid varit min hemvist. Jag tog inga fångar. Därifrån kommer det faktum att jag inte förlåter. När bollen kom in i de sista sexton metrarna uppstod en kemisk, onaturlig dragningskraft. I Florens, precis som i Taranto och Messina. Och tänk att jag på Lipari började spela i försvaret”.

Vad hände sedan?

”Jag var tjugo år och vi hade problem i anfallet: några hade lämnat laget, andra var borta på grund av arbete. Den ordinarie centerforwarden skadade sig och jag gick in som ersättare. Jag hade jättekul, jag satte en mål direkt och sedan tog de inte bort mig längre. Tur var det, skulle jag säga.”

När du kom till Fiorentina hette laget Florentia Viola och spelade i Serie C. Det var andra tider.

”Jag kom från en säsong i Taranto där jag hade gjort många mål, jag ville ta mig upp en division men samtalet från Fiorentina var något alldeles speciellt. Ordförande Della Valle kontaktade mig och gjorde klart att målet var tydligt: att snabbt ta sig tillbaka till toppen. Och så blev det. Egentligen fick jag först ett samtal från Giovanni Galli, jag trodde det var ett skämt och la på. Men de ville verkligen ha mig. I staden rådde en stämning av sportlig nedstämdhet. Ett lag med en sådan historia förvisat till fotbollens utkanter, konkurs på grund av småpengar. Det första året gjorde jag 30 mål och därifrån tog allt fart igen”.

Det var en underbar resa.

”Två fantastiska säsonger, florentinarna tog mig till sig. Nu bor jag fortfarande här och ibland slinker det ut fraser på toskansk dialekt. Och jag kommer från Lipari, tänk dig det.”

Efter Florens kom Messina, ännu en lycklig period.

”Jag upplevde underbara känslor, jag gjorde 19 mål i Serie A och var under en period ligans skyttekung.”

De målen tog honom ända till La Liga. År 2007 värvades han av Levante.

”Vi mötte Barcelonas lag med Eto’o, Messi, Xavi och Iniesta. Leo var ung, men redan väldigt stark. Han gjorde mål även i den matchen. Jag tog med mig Henrys tröja hem, en riktig relik. Det gör mig ledsen att jag inte fick spela på Bernabéu, det hade varit en stor tillfredsställelse”.

Vad gör Riganò idag?

”Jag har återgått till det jag gjorde som pojke, nämligen att arbeta som murare. I livet är det två saker jag är bra på: mål och hus. Och det är inte så att man vid fyrtio års ålder kan hitta på något nytt och bli en annan person. Jag skulle bli galen av att sitta still, det klarar jag verkligen inte. Men jag gör det också för att försörja mig, det förnekar jag inte. Jag har inte tjänat tillräckligt för att kunna leva på mina inkomster. Kort sagt, om jag hade tio miljoner på banken skulle jag leva ett lugnare liv.”