Setsställningen är 12–0 till italienarens fördel. Vi hejar på Jannik, självklart, vi ser honom redan vid Trojas murar där han återigen duellerar med Alcaraz. Men hur kan man inte känna sympati för australiern?

I den fellinianska mytologin från Fusignano, som berättas av Arrigo Sacchi, fanns även Lorenzo Zagonari, en välbärgad arvtagare, biljardentusiast, övertygad om att han kunde slå barens bästa spelare. En miljon lire per parti. Han förlorade 18 i rad. Med tanke på tiderna spelade han bort tre lägenheter på en natt. Motståndaren retade honom: ”Vi tar den 19:e. Jag är fortfarande inte övertygad om att jag är bättre än dig…”. Ungefär som Jannik Sinner med Alex De Minaur: ”Jag har vunnit 12 gånger, men jag är inte övertygad om att jag är bättre. Kom igen, vi tar en till.” Så i eftermiddag, i semifinalen i Turin, möts de på banan igen. Från ATP Finals Next Gen ’19 till ATP-semifinalen i Peking ’25 står det 12–0. Vi hejar på Jannik, självklart, vi ser honom redan vid Trojas murar där han återigen duellerar med Alcaraz. Men hur kan man inte känna sympati för De Minaur? Hur ska han lyckas hålla hoppet vid liv mot en motståndare som har besegrat honom 12 gånger? Det krävs samma obevekliga envishet som hos Willy Coyote, som regelbundet kraschar i botten av kanjonen men aldrig ger upp jakten på Beep-Beep.

Tro på sina egna förmågor, bortom all förnuft: det är sportens mening. Även australiern har fått kartonger levererade från den mytomspunna ACME med nya fällor inuti: statistiken säger att han passar bättre i Turin, att forehanden längs linjen är effektivare, segern över Fritz har gett honom ny energi. Willy De Minaur försöker igen. Han kommer att binda raketer vid fötterna, låta sig slungas iväg med en slangbella, söka hörnen med en boll som aldrig är för tung. Problemet är att stenblock kommer att studsa tillbaka mot honom. Beep Beep!