Italiens förbundskapten berättar om den italienske cyklistens triumf vid VM i hans avskedslopp: ”Vi har vuxit tillsammans och Italien är nu ett sammansvetsat lag”

Hans fru Elena Cecchini har beskrivit honom som ”den mest otroliga mannen jag någonsin träffat”. Matteo Trentin beskrev Elia Vivianis VM-guld i elimineringstävlingen på söndagen på banan i Santiago de Chile som ”orgasmisk”. Men hur beskriver Marco Villa, den italienska landslagstränaren, det? ”En anekdot? Det skulle krävas en hel bok…”, ler Villa lugnt. De många åren tillsammans, utvecklingen och triumferna som ledde fram till att de blev ”Systemet Italien”: Elia och Marco har utgjort ett unikt samarbete. Dagarna kring ”Profetens” avsked från tävlingscyklingen, då han säger ”farväl till cykelsporten”, är ett tillfälle att återuppleva en del av det som hänt, framför allt på banan, mellan Villa och mästaren som även själv hade ritat upp sin gyllene VM-final. Känslor som inte verkar ta slut tre dagar efter avskedsloppet.

Villa, låt oss börja precis från slutet.

”Det var verkligen vackert. Elias kvaliteter och värde var obestridliga, det verkade som om han inte hade fler överraskningar att bjuda på, men istället hände det han drömt om. Han sa: ’Det vore fint att kunna vinna VM i det avskedslopp han själv valt’, ett VM-lopp, inte vilket kriterium som helst. Han segrade i en absolut kontext. För övrigt, för ett år sedan, när han stod utan lag, upprepade han för mig: ’Jag vill inte sluta så här, jag vill inte tillkännage min pensionering på det här sättet.’ Han valde alltså själv hur han skulle avsluta sin karriär, han utformade den precis som han ville. Det är vad man kallar att förverkliga en dröm…”.

Från den siste till den förste Viviani: vilka skillnader ser du?

”Han har alltid varit mogen. Redan under mitt första år som tränare såg jag en nittonåring som visste vad han skulle göra, som visste vart han ville nå. Ibland tänkte jag: ’Hur kan Elia vara så säker när han ännu inte har kört ett VM för eliten?’. Men han gjorde bra ifrån sig ändå, med en andraplats i scratch”.

Någon svår stund som han inte kommer att glömma?

”Han hade förberett sig väl inför London 2012, och vid starten av den sista omgången i omnium låg han etta, men i kilometerloppet – som var för specialister – kom han sexa. Det var hans första OS-tävlingar; han började med en sjätteplats men lät sig inte nedslås. Faktum är att det sedan följde fyra intensiva och framgångsrika år även på landsväg: Elia vann, han gav inte upp något för landsvägscyklingen och förberedde sig samtidigt för banlopp. Han missade inte ett enda träningspass och underskattade aldrig någonting.”

Elia vann och du byggde upp ett starkt landslag: fanns det en ”Viviani-effekt” och hur såg den ut?

”Ja, inom omnium, långa och korta lopp samt grupplopp har han varit till stor hjälp för mig och gjort det möjligt för mig att utöka min erfarenhet. Jag hade utsetts till förbundskapten och hade inte gått någon utbildning som lärde ut hur man vinner ett OS-guld i fyrkampen. Elia har varit enastående eftersom han, utöver sina talanger, har gett mig värdefull feedback. Den metodik som används idag har blivit ett system för det italienska landslaget; den har sitt ursprung i de träningar i mörker som vi genomförde med Elia på velodromen i Montichiari, när det inte fanns någon annan på banan de där kvällarna. Bara han. Tillsammans insåg vi vad som krävdes för att jämföra landsväg och bana. Och jag fann i honom en mycket mottaglig person. Det är som om vi hade tränat tillsammans; vi skräddarsydde träningarna. Det var en gemensam utveckling.”

Förresten, i vilken roll ser du honom efter karriären?

”Jag ser honom passa bra överallt: som tränare har han redan erfarenhet, han har alltid haft utmärkta kontakter med sponsorerna, som tycker om honom. Han är jättebra på att marknadsföra sig.”

Hur upplevde ni tillsammans dagarna då Elia var fanbärare inför Tokyo 2021?

”Många resor, han var mycket på resande fot: men Elia tog genast ansvar. Redan på morgonen planerade han sina möten och åtaganden. Och den erfarenheten gjorde honom ännu mer strålande efteråt. Under Tokyo-perioden kom han först med mig och sedan tillsammans med Ganna, som skulle köra tempo. Han tränade med oss på väg och på bana. Han kunde ha kört i fyrkampen, och i slutändan var han gladare än jag när han såg guldet hänga runt de andra killarnas halsar. Sen tog han själv också en medalj. Jag upprepar: han blev aldrig nedslagen, utan deltog fullt ut i lagets liv. Han har alltid varit en stor ledare.” 

Hur upplevde du fallet i Rio 2016?

”Den koreanske tävlaren gjorde en tvär riktningsändring. Vi hade kommit överens om att Elia skulle bestämma om han skulle byta hjul eller cykel – han visste alltså redan vad han skulle göra – och han sa till mekanikern: ’Jag tar den andra cykeln’. Han gick och vann. Även det var det sista loppet.”

Ett sista minne?

”Lamon kallade honom Profeten, kvartetten improviserade en mässa, men Elia var kvar även efter middagen och spelade PlayStation med kvartetten tillsammans med Scartezzini, som var i Italien. Han stannade hos dem ända till slutet av matchen, långt efter midnatt. Det visar hur starkt han kände gemenskapen i gruppen. Därför säger jag att han kommer att förbli en förebild i många år framöver.”

Kommer Italien att bli svagare utan Viviani, precis som när Nibali drog sig tillbaka?

”Även Milan och Ganna litar mycket på honom, de diskuterar ofta med honom hur man ska hantera vissa situationer. Och det gäller även mig. Inför VM i Rwanda eller Vuelta brukade de ringa oss. Han kommer alltid att vara en av oss.”