Den före detta Roma-försvararen berättar: ”Jag känner igen mig i Mancini, han är tuff och kan bygga upp spelet. Är jag rasist? De som känner mig vet att det inte stämmer. Capello var en hård typ, Zeman såg längre framåt, Lucescu var en livslärare”

I Rom kallade man honom Terminator eftersom han på planen inte var någon som undvek dueller, tvärtom. Men Antonio Carlos Zago var mycket mer än en ”tuff” försvarare. I huvudstaden spelade han fem säsonger och var en av huvudpersonerna när man vann ligatiteln 2001, samtidigt som han samlade på sig 37 landskamper för Seleçao. Därefter följde en karriär runt om i världen – i Turkiet, Japan, Spanien och Brasilien – innan han blev tränare. Nu har Zago återvänt till Rom innan han åker tillbaka till São Paulo. Men med ett löfte: ”Jag återvänder till Italien så fort jag kan, det är mitt andra hem.”

Det har gått 25 år sedan det senaste ligamästerskapet. Kan det vara dags för det fjärde?

”Varje år hoppas jag att det ska bli rätt tillfälle, det har gått för lång tid. Men jag tycker att det är rätt att drömma i år. Nu måste Gasperini hålla sig i toppen fram till december, sedan är målet inom räckhåll med 2–3 förstärkningar, också för att jag inte ser någon klar mästarfavorit. Det är väldigt jämnt.”

När insåg ditt Roma att det var dags att vinna?

”När Batistuta kom insåg man att något höll på att förändras. Kanske var segern mot Parma – där vi vände matchen – under den första halvan av säsongen en viss vändpunkt, men egentligen kände vi redan innan säsongen började att vi kunde åstadkomma något stort. Samuel och Emerson hade också kommit, Totti utvecklades hela tiden, och vi hade stjärnor som Aldair, Cafu, Candela och Montella. Och så hade det där otäcka tillfället inträffat…”

Vilket?

”Ja, Lazios ligatitel året innan. Vi hade inte kommit över det, vi ville genast få tillbaka leendet hos våra supportrar. Det gav oss en extra knuff framåt.”

Kan du, 26 år senare, berätta vad som egentligen hände med Simeone i derbyt?

”Han provocerade och gav sig på Marcos Assunçao. Jag brukar av naturen alltid springa till mina lagkamraters undsättning, det uppstod ett bråk och jag gjorde något som inte liknar mig. Jag vet att supportrarna fortfarande minns den där spottningen som ett fint minne, men för mig är det inte så.”

Ångrar du det?

”Absolut, det var en ful gest. På den tiden sa jag: jag skulle göra om det, men idag är det inte så, även om instinkten ibland får en att göra saker man inte vill. Det har hänt mig flera gånger, men de som känner mig vet vilken person jag är.”

Syftar du på anklagelsen om rasism i Brasilien 2006?

”I det ögonblicket var jag helt utom mig, jag tänkte inte på vad jag sa. Jag har bett om ursäkt flera gånger, tro inte för ett ögonblick att jag är rasist. Mina bästa vänner är Aldair, Cafu och Cesar Sampaio.”

Du var instinktiv men hade också en speluppbyggnadsförmåga som är ovanlig för en försvarare. Ser du dig själv i någon av dagens fotbollsspelare?

”Jag ser en sådan utveckling hos Mancini. Han har rätt aggressivitet och kan dessutom spela bollen väldigt bra. Jag hoppas att han kan utvecklas ytterligare, för förutom att vara en bra försvarare kan han bli en stor lagkapten för Roma”.

I den där Serie A-säsongen fanns det många stjärnor. Vem var den som gjorde dig mest arg?

”Det var jag som gjorde dem mest arga. Den svåraste att markera var utan tvekan Ronaldo ”Fenomeno”, jag har fortfarande mardrömmar om den där 4–5-förlusten på Olimpico. Han var omöjlig att stoppa. En annan som ställde till med mycket bekymmer för oss var Shevchenko. Men vi hade ju en lika stark spelare själva. Jag pratar förstås om Totti”.

Förresten, stämmer det att han pratade i sömnen och hindrade dig från att sova?

”Tyvärr stämmer det! När jag kom dit första året placerade de mig i rum med honom, och för mig var det en ära. Jag tackade självklart ja direkt. Men på natten snarkade han och pratade högt. En gång skrek han: ’Passa bollen till mig, passa bollen till mig’. Jag gick dit för att lugna ner honom och sakta men säkert somnade han om. Men jag sov inte och ville vila, så jag bad om att få byta rum. Från och med året efter sov Totti ensam.”

Ånger?

”När det gäller Roma har jag verkligen ingen. Jag längtade efter att få vara i Trigoria, vi var en fantastisk grupp. Vi träffades även på middagar, födelsedagar och på semestern. När det gäller Brasilien är det definitivt att jag inte vann VM. 1994 skadade jag ansiktet, fick fyra frakturer i kindbenet och förlorade därmed min chans. 1998 beslutade Zagallo att inte ta ut mig, och 2002 hade jag förlorat min pappa och gick igenom en svår period.”

Fem år i Roma, sedan reste du jorden runt. Varför stannade du aldrig länge på ett ställe?

”Egentligen ville jag spela för Roma hela livet, det har aldrig funnits någon plats i världen där jag trivts så bra som där. Tyvärr beslutade de 2002 att inte förnya kontraktet, jag har aldrig förstått varför. Sedan har jag lärt mig mycket av olika kulturer; den japanska är en källa till lärdom när det gäller den organisation de har i allt.”

Zeman, Capello och Lucescu. Kan du ge oss ett adjektiv för var och en av dem?

”Zeman var en som kunde se längre fram. Jag har aldrig sett någon träna anfallsspelet som han gjorde. Capello var sträng, men också en som visste hur man hanterar en grupp med starka individualister. Lucescu är en mästare. Jag arbetade med honom i två år i Shakhtar. De unga spelarna som kom framför allt från Brasilien var rädda för honom i början, men förutom att lära dem fotboll lärde han dem också hur man lever. Alla, och jag menar alla, spelare som han har tränat skickar fortfarande meddelanden till honom och ringer honom om de har problem.”

Han har tränat många lag och även ett landslag som Bolivias. Är det lättare att vara spelare eller tränare?

”Det går inte att jämföra, det är bättre att vara fotbollsspelare. Som tränare måste man hantera 25 personer, var och en med sin egen personlighet, sitt eget tempo och sitt eget sätt att vara på planen. Varje gång måste man hitta rätt nyckel, ibland lyckas man, ibland inte.”

Nu är det Ancelotti som leder Brasilien, är han rätt man?

”Han är världens bästa tränare. Jag är övertygad om att Brasilien kommer att vinna VM med honom, jag vet inte om det blir nästa eller det 2030, men ingen kan lyckas med det bättre än han. Seleçao befinner sig i en kris, precis som Italien, som till varje pris måste kvalificera sig till VM.”

Har du några tvivel efter förlusten mot Norge?

”Det som förvånar mig, som före detta försvarare och supporter till Italien, är oförmågan att försvara resultatet. Azzurrierna har varit kända för detta i årtionden, jag förstår inte vad som har förändrats. Det handlar inte om brist på talang utan om en förändrad mentalitet”.