Programledare, författare, radiopratare. Alltid i högt tempo. Sedan fattade han ett beslut: att sakta ner. Och han har berättat om det i sin bok, ”Un decimo di te”: ”På det här sättet lever jag bättre i nuet”

Ibland räcker det med ett steg för att byta riktning. För Marco Maccarini var det steget verkligt, konkret: längs en dammig stig, med ryggsäcken på axlarna och stadens buller långt borta. Efter år i ett frenetiskt tempo bland kameror, scener och direktsändningar i radio valde han att ta det lugnare. Inte för att fly, utan för att lyssna. För att lyssna på sig själv. Vandringen har blivit hans nya kompass: en enkel, vardaglig handling, men som ändå kan förvandlas till en kraftfull övning för fysiskt och mentalt välbefinnande. Genom att vandra har han lärt sig att lämna bakom sig inte bara det överflödiga materiella, utan också de inre ”bördorna” som ofta hindrar oss från att verkligen gå vidare. Denna personliga vändpunkt har också blivit en berättelse som han delar med sig av. I boken *Un decimo di te* väver Maccarini samman praktiska råd, minnen och reflektioner som vuxit fram steg för steg, längs gamla vägar och genom landskap som har omformat hans uppfattning om tiden: ”Jag kände behovet av att lämna efter mig något skriftligt, något bestående: det är inte likt mig, det inser jag, på grund av min yrkesbakgrund. För jag har alltid varit van vid att arbeta inom radio: mina budskap var flyktiga. Dessutom växte jag inte upp under internetåldern, där orden, på gott och ont, stannar kvar på world wide web.”

”Titeln anspelar på en gyllene regel för vandraren: ryggsäcken bör aldrig väga mer än en tiondel av ens egen kroppsvikt. Men om man vill bredda betydelsen handlar det inte bara om en fysisk fråga: ibland kan vi också lämna våra problem hemma och upptäcka hur man lever – och vandrar – utan den bördan”.

Varför börja vandra?
​”För att man får mycket tid för sig själv när man vandrar: det är en lång meditation i rörelse. Efter några dagar vänjer sig kroppen vid vandringen och ju fler dagar som går, desto mer tränad känner man sig. Och man inser att den tid man ägnat åt tystnaden också har rensat ens tankar”.

Bättre ensam eller i sällskap?

”För det mesta vandrar jag ensam: då kan jag fokusera uppmärksamheten på mig själv. Min vardag innebär ofta att jag delar dagen med många människor, som är väldigt olika varandra. Därför föredrar jag att uppleva dessa stunder mestadels ensam”.

Men det är inte alltid ensamt.
​”Det har hänt att jag på vissa etapper har fått sällskap av vänner som Corrado Fortuna, Roy Paci, Frankie hi-nrg mc och Maccio Capatonda, och det har varit väldigt trevligt. Och så har det funnits tillfällen att dela upplevelsen med ’icke-vandrare’ som Fabrizio Biggio och Angelo Pisani: vi respekterade och hjälpte varandra, förstod varandras behov och växlade mellan timmar av ren glädje och stunder av introspektion”.

När insåg du att du behövde ”vandra” i en djupare mening, inte bara fysiskt?

” Det hände 2005, när jag vandrade Jakobsleden för första gången: då var det långt ifrån det populära fenomen det är idag. Jag delade det inte med någon: det förblev en upplevelse som var enbart min. Från 2016 började jag sedan berätta om dessa vandringar och har genom åren fått tusentals människor att vandra”.

Hur kom det sig att du valde detta?
​”Jag befann mig i en lycklig och tillfredsställande period yrkesmässigt: jag hade haft intensiva år med Trl och Festivalbar bakom mig. Men jag hade ingen tid för mig själv. Jag levde i ett för högt tempo. En väns pappa rådde mig att ta det lugnare. Det var första gången jag började läsa de tecken som vandringen gav mig. För att jag hade gett mig själv tid att göra det”.

Om vi går tillbaka till 2005, vad kände du under de första kilometrarna?

”Jag var varken fysiskt eller tekniskt förberedd. Jag gav mig iväg med en för tung ryggsäck och de första kilometrarna var mycket smärtsamma. Men redan från början träffade jag människor som gav mig värdefulla råd. Den fysiska smärtan försvann efter några dagar och lämnade plats för upplevelsen, för glädjen i det jag upplevde.”

Hur var förloppet under den resan?
”Det finns en oskriven regel som jag lärde mig den hårda vägen: i början är det trevligt, men vid dagens slut känner man tröttheten. Den andra dagen tar man sig samman för att ge sig iväg igen. Den tredje dagen sätter en på ett hårt prov. Om man klarar det ögonblicket kan situationen bara bli bättre. Och från och med den sjätte dagen skulle man kunna vandra… för alltid”.

Har ditt tillvägagångssätt förändrats med tiden?

”Med åren har jag lärt mig att träna innan jag ger mig iväg. En mycket användbar vana för att undvika de inledande smärtorna. Under de två månaderna före en vandring försöker jag röra på mig tre eller fyra gånger i veckan, så att jag kan njuta av resan redan från första steget”.

Att vandra ensam kan vara skrämmande: hur har du lärt dig hantera ensamheten?
​”Jag gillar det faktiskt väldigt mycket. Om man hittar rätt förutsättningar är ensamheten inte skrämmande: tvärtom blir den en allierad. Om faran är verklig måste man vara försiktig. Men ofta är rädslorna bara ett resultat av vår fantasi, man får inte låta sig påverkas av dem. Rädsla föder mer rädsla. Mitt råd? Om du ska göra något nytt, gör det helt enkelt. Utan att låta dig hindras av hypotetiska risker.”

Vilka fysiska fördelar har du märkt sedan du började?

”Att vandra minskar fettmassan även om man inte alltid går ner i vikt: musklerna stärks och kroppen blir stark som stål. Jag ser mig själv som en glädjespridande vandrare, inte som en botgörande pilgrim: jag gillar att dela gemytliga stunder med andra vandrare. Vissa vandringsleder, som Magna Via Francigena på Sicilien, gör att man kommer hem med några kilo extra tack vare lokalbefolkningens gästfrihet”.

Hur hanterar du smärta och förebygger skador?
​”Det är en mycket personlig fråga. På andliga vandringar, som den till Santiago, är även obehag en del av en reningsprocess. Jag försöker dock alltid förebygga: jag använder vaselin för att undvika blåsor, lättar på ryggsäcken för att skydda knäna och tar hand om fötterna varje kväll. Jag arbetar också mentalt: jag försöker förstå om en fysisk smärta kan ha en psykologisk orsak. Att ge smärtan en mening hjälper mig att övervinna den”.

Hur viktigt är kosten?

” Under förberedelserna är jag inte särskilt strikt, men under vandringen är jag det. Det har funnits resor, när jag var ensam, där jag förberedde maten i förväg: jag torkade den för att minska vikten och återställde den längs vägen. På mindre än ett kilo lyckades jag få med mig det nödvändiga för fem dagar, samtidigt som jag bibehöll en balanserad kost”.

Framtida projekt?
” Jag skulle vilja lära känna centrala och södra Italien bättre: en ”Calabria Coast to Coast” eller ”Cammino delle Terre Mutate”, till exempel. När man vandrar inser man hur vackert vårt land är: det går ofta förbi oss när vi kör igenom det i bil. Om några år drömmer jag dessutom om att ta mig an några av de stora amerikanska vandringslederna, som Appalachian Trail eller Pacific Crest Trail”.