Den före detta mittfältaren: ”En felpassning, och Mancio blev galen. Jag svarade honom, och han gick till Mantovani. Simoni försökte ta med mig till Napoli, det var ett misstag att inte följa med honom. Folk stannar mig fortfarande för straffhålet i Juve-Toro…”

För många är Riccardo Maspero ”han med hålet”. En listig manöver som blev kult, och som gav Torino ett oväntat 3-3 i derbyt 2001. ”Jag hade ju gjort mål också, att förlora hade varit en dubbel smäll. Tur att det gick bra”. Han berättar utan filter, gräver i minnet bland smärtor och stora segrar. ”När vi med Cremonese vann på Wembley”, men också gräl och några missförstånd. ”Jag bråkade med Mancio och med facit i hand kan jag säga att jag gjorde fel som inte litade på Simoni. Han ville ta med mig till Neapel, jag valde att stanna i Cremona för att hålla mitt löfte”.

Maspero, låt oss börja från början. Du föddes i en sportig familj: kom fotbollen in i ditt liv redan från vaggan?

”Ja, det stämmer faktiskt. Min pappa var fotbollsspelare, han spelade i Piacenzas ungdomslag, men han slog inte igenom. Man kan säga att jag också förverkligade hans dröm. Jag minns hans tårar dagen för debuten i Serie A”.

Idag spelar även dina söner.

”En i Pro Sesto, den andre i Alessandria. Jag uppskattar deras envishet när det gäller att nå ett mål. De påminner mig om mig själv som pojke”.

Fanns det ett ögonblick då du insåg att du hade lyckats?

”I Cremona. För det viktiga är inte att debutera, utan att lyckas hålla sig kvar på hög nivå. Vi i Cremo hade en grupp som höll ihop som en familj. Vi var en familj. Favalli var en otrolig sportchef, han köpte bra och sålde vidare utmärkt, samtidigt som han alltid bevarade vår laganda. Även nykomlingarna integrerades omedelbart. Tro mig, det var något magiskt.”

Men du lämnade klubben.

”Jag ville ta ett steg uppåt. Eriksson ringde mig och sa: ’Jag vill ha dig i laget.’ Det var omöjligt att säga nej.”

I Sampdoria såg man inte samma Maspero som i Cremona. Vad gick fel?

”Jag var lite hämmad av spelsystemet. Året efter värvade de Seedorf och Karembeu och jag valde att lämna klubben. Jag har dock minnesvärda stunder, som semifinalen i Cupvinnarcupen mot Arsenal. Det var en otrolig resa. Jag knöt många band även det året, ett i synnerhet…”.

Med vem?

”Ruud Gullit. Vi umgicks verkligen mycket. Han var redan en stjärna, jag en kille på sitt första år i ett stort lag. För att vi skulle kunna gå ut tillsammans var han tvungen att klä ut sig, varje gång var det en föreställning. Jag har många minnesbilder av en fantastisk kille: vid middagen fick han en att skratta ihjäl sig, i omklädningsrummet satte han på musik. Sedan gick han ut på planen och förvandlades”.

Det sägs att du lämnade klubben på grund av en konflikt med Mancini.

”Låt oss säga att Roberto hade mycket makt i Sampdoria. Eriksson lyssnade mycket på honom och min roll som andranummer var lite i vägen. Vi bråkade aldrig, förutom en gång. Om jag får…”.

Berätta.

”Även på träningen var han en som krävde mycket, en gång gav jag honom en dålig passning och han blev galen. Jag svarade honom och vi diskuterade. Jag har inget emot honom, men jag vet att han drev på för att jag skulle säljas. Och tänk att de sa till mig att det var han som bara ett år tidigare hade föreslagit för Mantovani och tränaren att ta in mig…” .

Du har haft många stora tränare under din karriär. Välj en.

”Jag skulle säga Simoni, men jag vill inte göra någon orätt. Gigi var som en andra far för mig. Det var ett misstag att inte följa med honom till Neapel: det var 1996 och han tryckte verkligen på för att få mig. Han lät mig bo hos honom i två dagar för att försöka övertyga mig. Jag valde dock att stanna i Cremona eftersom säsongen var igång och jag hade lovat ordföranden och Favalli att jag skulle hjälpa laget i svårigheter. Jag ville inte överge skeppet i storm, det ligger inte för mig. Min fru påminner mig fortfarande om det, hon hade gärna sett det.”

Sen träffades ni i Turin.

”Under en handfull matcher. För Simoni fick sparken nästan omedelbart. Men även det var en fantastisk period. Alla minns mig för ”hålet” i derbyt, men det var tre mycket fina år.”

Ja, hålet. Stannar folk dig fortfarande på gatan?

”Ja, det händer att man bara blir ihågkommen för det. I själva verket är jag mycket nöjd med min karriär. Det där i derbyt var en listig grej: det stod 3–3, jag hade precis gjort kvitteringsmålet och de dömde en straff mot oss. Så jag gick dit och ’grävde’. Salas brydde sig inte om det och sparkade i hålet. Bollen gick högt upp i luften. Juves supportrar håller fortfarande det emot mig.”

Du var ju på väg att hamna i Juventus redan flera år tidigare…

”Det stämmer, Favalli förhandlade mycket med Bianconeri och sa till mig att det fanns en sådan möjlighet. Jag bestämde mig dock för att gå till Sampdoria.”

Det bästa ögonblicket?

” Jag har många, men jag väljer segern på Wembley med Cremonese: vi slog Derby County och vann Anglo-Italian Cup. Att göra mål på en sådan arena är något man bär med sig för alltid”.

Något du ångrar?

”Jag fick mindre än jag förtjänade. Jag blev lite straffad av formationerna och vissa val”.

Innan han lade av, åtta år i amatörligan.

”Jag hade valt att stanna i Bergamo med min fru, som har ett företag i trakten. Jag föddes på nytt. Efter Florens hade jag tappat lusten att spela, men de åren gav mig den tillbaka.”

Idag är han tränare.

”Just nu är jag inaktiv, men jag väntar på en möjlighet. I flera år har jag inte följt fotbollen, jag har arbetat i företaget och jag måste säga att jag har tyckt om det. Nu får vi se. Kanske är det ett pris jag får betala för att jag inte är så mediagenisk. Så var det även när jag var spelare. Jag har aldrig tyckt om att synas.”