Världstvåan nämner, efter segern i Wien, för första gången även sin flickvän, som var på plats vid sidan av mamman Siglinde: ”Tack till min familj och min flickvän”

Det var länge sedan Jannik Sinner vann en titel på touren, senast i Peking. På inomhusbanan i Wien kunde den italienske tennisspelaren, efter uppehållet i Shanghai, återigen fira seger genom att besegra Zverev efter en fantastisk final. Hela familjen var på plats: pappa Hanspeter, mamma Siglinde… och hans flickvän Laila Hasanovic, som denna gång stod precis i hans hörna. Och till dem, förutom naturligtvis till sitt team, ägnade Sinner den engelska delen av sitt tal efter segern, som nästan helt hölls på tyska: ”Tack för ert stöd och för det arbete ni lägger ner. Alla har familjer och flickvänner, det är inte enkelt. Men tack också till min familj, min flickvän och även till dem som är hemma, det betyder mycket för mig.”

Jannik glömmer aldrig att tacka hela sitt team, men han hade aldrig tidigare uttryckligen nämnt sin flickvän. Innan talet efter prisutdelningen hade han dock analyserat den fina matchen, som kulminerade i en vändning, inför ATP:s mikrofoner: ”Det var en svår start för mig i den här finalen, jag hade breakbollar men hamnade i underläge. Jag försökte dock hålla mig kvar mentalt och spela mitt bästa tennis när det gällde. Jag försökte pressa på, och jag är glad över att ha vunnit ännu en titel. Det viktigaste är att försöka inte ge upp, att hålla sig kvar. Nyckeln var att serva bra och spara energi vid serven. En fantastisk prestation både från mig och från Zverev.”

kramper—  Under presskonferensen förklarade Jannik de fysiska besvären han upplevde under de sista gameen, när han höll sig om vänsterbenet: ”Jag tror att man alltid känner lite mer press i en final. Jag fick några kramper, väldigt, väldigt små. Det som hände i Shanghai har definitivt lärt mig något. Den här gången var det inte lika intensivt; annars hade det inte varit möjligt. Jag servade ganska bra, och det gav mig energin att återigen spela bra tennis i returgamerna. Fysiskt mår jag bra. Jag rörde mig bra även i slutet. Så allt är bra. Jag är lite trött, precis som Sascha var i slutet. Det är normalt. Det har varit en mycket intensiv och lång vecka. Jag är väldigt, väldigt glad.” Och när en journalist frågar honom om han gillar att han i Wien kan prata i sydtyrolsk dialekt, svarar Sinner: ”Jag tycker att det är trevligt, men i slutändan är jag italienare, jag känner mig som italienare. Den atmosfären jag har i Italien är väldigt svår att överträffa.”