Kommittén och CONI skyller på varandra, men på listan saknas alltför många olympier: från Albarello till De Zolt och Vanzetta, från Paruzzi till Giorgio Di Centa och Piller Cottrer
De olympiska spelen på hemmaplan har sin egen magiska aura, de förenar stolthet och något alldeles extra, men framför allt erbjuder de landet stora möjligheter. Just det, möjligheterna. Om vi lyssnar på institutionerna är spelen – med rätta – en stor möjlighet att visa upp Italien för världen. Sedan finns möjligheten till ett arv, bestående av infrastruktur och hållbarhet som är avsedda att bestå. Det finns den idrottsliga möjligheten att ha italienska landslagsspelare som redan är kvalificerade i varje gren. Och så finns möjligheten att uppleva ett ögonblick av känslor och erkännande för vad man åstadkommit under sin karriär i Italiens färger. Hur? Det enklaste sättet, som också är det som väcker mest diskussion, är ett: att bli utvald som fackelbärare. Ett viktigt uppdrag, som dock flera idrottare som vunnit guld i tidigare upplagor av vinter-OS inte har fått. De får därför stå vid sidan om och följa denna långa upptakten inför den 6 februari, dagen för invigningsceremonin för OS 2026.
Som Silvio Fauner, guldmedaljör i 4×10 kilometer stafett i Lillehammer 1994, som berättade om det i en lång intervju. Att bära den där facklan är inte någon form av självuppvisning, åtminstone inte för en idrottare. Den där lätta löprundan med facklan i handen är för den som ägnat sitt liv åt idrotten mycket mer än en parad; det är något som har att göra med de oändliga träningarna, utmaningen mot sig själv, spänningen inför prestationen, den oändliga känslan av en historisk seger. Eller åtminstone en seger som man trodde skulle förbli historisk, men som för många redan verkar vara glömd. De fyra idrottarnas bedrift i den norska kylan – som till och med kunde förstöra festen för kung Harald, som tillsammans med ytterligare 150 000 människor kommit för att heja på sitt kvartett – har inte uppmärksammats. Endast Marco Albarello bar facklan till sitt hemland Val d’Aosta; för Maurilio De Zolt, Giorgio Vanzetta och just Silvio Fauner blev det ingenting. Detsamma gäller Giorgio Di Centa, Pietro Piller Cottrer och Gabriella Paruzzi. Och vi får inte glömma fallet Ghedina, som visserligen inte är olympier men som framför allt i Cortina har sin betydelse, och som lyckligtvis fick ett lyckligt slut. Ändå var facklans resa lång och fackelbärarna många, 10 001 stycken. Var det verkligen omöjligt att hitta plats för dem? Visst, vissa olympiska guldmedaljörer har kallats in, från Deborah Compagnoni till Enrico Fabris, från Franco Nones (Grenoble 1968) till Manuela Di Centa och ända fram till curlingdrottningen i Tokyo, Stefania Constantini (utesluten från flaggbärarlistan av CONI). Kort sagt, facklan är till för många men inte för alla.
Vems fel är det?— Då är det rätt att kräva en förklaring. Vid Fondazione Milano Cortina, som sköter urvalet av fackelbärare i samarbete med Coca-Cola och Eni (som har sina representanter, många med kopplingar till underhållningsvärlden men som också har ett öga på det sociala), beklagar man besvikelsen hos så många mästare, men man ger också klart att man i viss mån förlitade sig på CONI när det gällde att involvera vissa historiska namn inom den italienska idrotten. På vilket sätt? Vid valet av de sista fackelbärarna för kvällen den 6 februari. Från Palazzo H svarar man först att det olympiska kommittén vid invigningsceremonin endast väljer fanbärarna, medan allt annat åligger organisationskommittén. Sedan utvidgar de sin roll till att omfatta listan över dem som ska föra vidare den olympiska elden i finalen. De första idrottarna i Grekland valdes faktiskt ut av CONI:s ordförande Luciano Buonfiglio och hans medarbetare: Stefania Belmondo och Armin Zoeggeler fick sällskap av Filippo Ganna och Jasmine Paolini – med andra ord vinterolympier tillsammans med sommarolympier. Kommer samma sak att ske under resans sista etapp? Kan Fauner och de andra bli utvalda som en överraskning för den sista, mest prestigefyllda sträckan? Svaret är tydligt: nej. CONI meddelar nämligen att valen redan är gjorda, det är meningslöst att skapa falska förhoppningar. Hur många det kommer att bli är okänt, och det framstår till och med som olämpligt att ens fråga.
underhållning och sociala medier— Det räcker med att påpeka att – kanske på grund av det omfattande (men nödvändiga) samarbetet med sponsorerna – idrotten, och i synnerhet vintersporterna, åtminstone har försummats. Dynamiken är komplex, det vet vi, men hur kan man inte hålla med en mästare som Fauner när han påpekar närvaron av ”Kattmannen från Sarabanda”? Och man kan inte undgå att lägga märke till den nästan oändliga raden av influencers i de obligatoriska OS-tröjorna, som visserligen bidrar till att OS:s sociala medier når stora siffror, men som har väldigt lite att göra med den olympiska andan. Ridå.
