Isolde, före detta världsmästare, driver en stuga i Selva di Val Gardena: ”Jag är en allroundare, jag står i köket och tar med turisterna ut på skidåkning. Dagens italienska landslagsdamer är inte starkare än vi var. Mina barn? En är kock, en hjälper till, och den lille vill bli Ronaldo”

Tre OS-medaljer, tre VM-medaljer, 15 segrar i världscupen, 51 pallplatser, vinnare av världscupen i störtlopp 2001 och 2002: Isolde Kostner har varit en av världens snabbaste skidåkare. Nu är hon en framgångsrik företagare.

Isolde, hur har dessa första 50 år varit?

”Inte alls tråkiga. Jag hade en underbar barndom, två föräldrar som lät mig vara fri: på sommaren att leka i skogen och på ängarna; på vintern att åka skidor, längdskidor, spela ishockey och åka skridskor. Man kunde fortfarande åka kälke på gatan.”

Sedan kom åren som idrottare.

”Jag började träna på allvar när jag var 11 och slutade när jag var 31. Jag förverkligade den dröm jag hade som barn, nämligen att en dag åka skidor i tv. Min mamma var en stor supporter, hon tittade på alla tävlingar. Och jag också – min idol var Zurbriggen. Det var inte skidåkning som var min passion, utan idrott i allmänhet: volleyboll, cykling, klättring, bergsvandring, simning, längdskidåkning. Jag lärde mig så mycket: genom att alltid umgås med många människor som kom från olika platser och olika familjer blev jag berikad.”

Vem är Isolde Kostner idag?

”Jag är mamma till tre barn, 19, 17 och 9 år gamla. Och jag äger två verksamheter: det B&B där jag gifte mig, Garní Residence Soraiser i Selva di Val Gardena, som tillhörde min mans familj, och sedan tre år tillbaka lyxchaletet Vilaiet i Ortisei” .

Hon har fortfarande kontakt med många människor.

”Turisterna stannar inte längre än en vecka, det fina är att de är på semester och oftast mer avslappnade. Men det är katastrof om det inte finns wifi…”.

Vad är din roll?

”På B&B:et är jag en allroundare: om det saknas en städerska så städar jag, om min man inte är där så fixar jag frukosten – jag finns där det behövs. Jag sköter trädgårdarna, tillbringar hela dagar med att ta hand om blommor och beskära buskar. Och så tvätten och sängarna. I stugan tar jag istället emot gästerna och en dag i veckan tar jag med dem ut och åker skidor”.

Vart åker man på semester när man bor i Val Gardena?

”Vi söker värmen, vi åker för att fylla på med sol”.

Dagens bästa stund?

”Jag är morgonmänniska. Det tydligaste minnet från min tävlingskarriär är morgnarna på glaciärerna; vi åkte dit väldigt tidigt, före klockan 5, när det ännu inte fanns någon där, och såg soluppgången.”

Hjälper era barn till?

”Den andre har hjälpt oss mycket ända sedan han var liten, men som tonåring tappade han lusten. David, den äldste, vill bli kock och jobbar just nu i Selva i köket hos en stjärnkock. Den yngste vill för tillfället bli Cristiano Ronaldo.”

I år fyller din äldste son tjugo år: hur känns det?

”Otroligt. Livet går alldeles för fort. År 2024 firade jag 30-årsjubileet av min första OS-medalj och kunde inte fatta det: hur har det redan kunnat gå trettio år?”.

Är barnen annorlunda jämfört med hur du var i deras ålder?

”Annorlunda, ja. Jag var redan vid 11 års ålder väldigt noggrann, en perfektionist, jag gjorde alltid mer än vad man bad mig om. De är inte lika målmedvetna. Den lille spelar dragspel men är inte besatt av det. För tillfället är han det när det gäller fotboll, vi får se om två år.”

Vilken sorts mamma är du?

”Mycket lik mina föräldrar. Jag är inte rädd, när de var små skickade jag dem till de svåraste backarna, jag skrev mitt telefonnummer på deras hjälmar men de kom alltid hem oskadda.”

Som fru? Är du svartsjuk?

”Nej. Om han skulle hitta någon som han gillar mer än mig, så får det vara så. Kanske säger jag det för att det hittills inte har hänt.”

Var det lätt att sluta tävla?

”Ja, för 2004 hade jag tagit lite tid på mig att bestämma mig; jag hade bestämt mig för att fortsätta bara fram till OS i Turin. Jag var beredd att sluta. Sen i december upptäckte jag att jag var gravid, så jag slutade bara lite tidigare.”

Du missade OS eftersom du väntade barn: hur tog förbundet det?

”De tog det nog inte så bra, men nu var det ju redan så.”

Du har vunnit fem gånger på Olympia delle Tofane i Cortina.

”Det var verkligen min bana. Jag tyckte att Lindsey Vonn var oslagbar, men nu vet jag inte.”

Är dagens italienska tjejer starkare än ni?

”Det skulle jag inte säga. Man behöver bara tänka på alla våra motståndare.”

Vad betydde OS för dig?

”Lillehammer var en dröm. Jag var 18 år, hade nyligen vunnit mitt första lopp, men jag var lugn, utan någon press alls. Jag sa till mig själv: jag åker ner, ger allt, om jag hamnar på trettionde plats är det okej, om jag hamnar på pallen desto bättre”.

Du verkade alltid lugn.

”Men jag hade magproblem: jag hade övertygat mig själv om att det var min svaghet, men sedan jag slutade har jag aldrig haft några besvär igen. Det var tydligen nervositeten.”

Det första loppet?

”I första klass, i skolan, ett litet lopp. Jag kom tvåa efter min kära vän Christine Gruber.”

Hennes bästa egenskap?

”Jag skulle säga balans. Även om jag blir arg, går jag aldrig till överdrift.”

Har du någon dröm som du ännu inte har förverkligat?

”Tyvärr inte, jag har inga stora drömmar längre, som att vinna tävlingar. Men jag skulle gärna vilja få människor över 50 år att börja idrotta. Det är väldigt viktigt, det handlar om hälsa.”

Finns det något som skrämmer dig?

”Vissa politiker oroar mig.”

Är du lycklig?

”Ja. Efter att jag fyllt 50 har jag hittat mer inre ro. Jag har alltid varit väldigt noggrann, jag ville att allt skulle vara perfekt. Jag har lärt mig att ta det med mer filosofi.”