Den före detta stjärnan i Gasperinis Atalanta, som sedan gick över till Milan, berättar om den rad av skador som ledde till hans beslut att lägga av: “Gasp är bäst, han sliter ut dig på träningen men sedan ser man resultatet. Från Pioli till Milan, den sista örfilen, när jag mådde bra var det som om han inte såg mig…”

Så fort videosamtalet öppnas slås man av Andrea Contis ögon. De är sorgsna, som om de förlorat sin livskraft. Slocknade, så mycket att de också verkar ha gett upp. ”Det finns inget värre än när man inser att det är över. Men att acceptera det blir det enda sättet att gå vidare.” Det kommer att förbli ett stort ”tänk om”. Andrea har i åratal levt ett lidande, en ständig kamp med det knä som sakta men säkert har blivit en mardröm och en plåga. “Det finns inte en dag i mitt liv då jag inte tänker på det. Det kommer till mig varje ögonblick, det påverkar varje rörelse jag gör, även de mest banala.” 2017 är året då han förverkligar en rad drömmar: målen med Atalanta i Serie A med Gasperini, övergången till Milan, debuten på San Siro, landslaget och en framtid som verkade utse honom till en av de stora talangerna i italiensk fotboll. Tills korsbandet brast i september, efter ett fåtal matcher i Rossonero. Början på slutet. Det ligamentet som brast två gånger på nio månader blev hans tuffaste motståndare och samtidigt hans största fiende. Som en anfallare som dribblar ifrån dig och du kan inte göra något åt det, annat än att acceptera att han är snabbare. Och börja jaga. Conti har tillbringat de senaste åtta säsongerna så, driven av rädslan för att skada sig igen, blockerad, hämmad av tanken på att aldrig mer kunna känna sig som en fotbollsspelare. Tills han, vid 31 års ålder, efter en säsong som fri agent, valde att säga stopp. Låt oss börja just här.

Har du verkligen bestämt dig för att sluta?

”Jag är utmattad, jag har kämpat med fysiska problem, skador och besvikelser i flera år. Jag har varit utan kontrakt i ett år och under de senaste tre åren har jag bara spelat nio matcher. Man måste vara medveten om sin situation, jag orkar inte längre och detta kommer att vara mitt slutgiltiga beslut”.

Kommer du att göra ett uttalande?

”Nej, jag säger det här på Sports Prediction. Jag slutar. Jag är inte den sociala typen, jag publicerar aldrig något och jag tror inte att jag kommer att göra det i det här fallet.”

Du sa det själv, under de senaste tre åren har du spelat drygt hundra minuter, fram till att du blev fri agent i somras. Kände du dig övergiven av fotbollsvärlden? Som om alla hade glömt bort dig?

”Jag förlorade hoppet. Jag visste att det inte skulle bli lätt efter att kontraktet med Sampdoria löpt ut, och det har jag fått bekräftat under de senaste månaderna, då ingen har ringt mig. Så det är bättre att acceptera att det är slut och gå vidare.”

Har du redan bestämt vad du ska göra i framtiden?

“Nej, jag vet inte ännu. Jag vill inte fatta förhastade beslut, jag kan bara säga att jag fortfarande ser mig själv inom fotbollen. Jag är en spelare, kanske skulle jag vilja träna, men det är för tidigt att säga. Jag bearbetar fortfarande att jag aldrig kommer att spela igen. Jag har haft otur under min karriär, men jag vet att livet inte slutar här. Jag kommer säkert att göra något annat. Man får inte gömma sig, även om det är svårt att acceptera. Det är en mental process. En dröm tar slut: men för mig var det inte längre en glädje att gå till planen. Jag släpade mig fram, jag var inte mig själv längre. Var det plågsamt att vara rädd för att aldrig återvända till tidigare nivåer? Varje ögonblick efter min första skada var jag rädd för att inte veta vad som skulle hända med mig, min karriär, min framtid. Det var som ett spöke som alltid följde mig. När man är fotbollsspelare är man medveten om att man utsätter sig för sådana risker, men när det sedan händer i det bästa ögonblicket i ens liv så förändrar det en lite grann. Jag kan säga att jag slutade spela på grund av de många skadorna. Med ett annat öde, vem vet var jag skulle vara nu…”.

Tänker du mycket på hur det skulle ha gått om…?

”Ja, om jag ska vara ärlig, så gör jag det hela tiden. Jag tänker på varför de andra är på planen och jag sitter på soffan. Med tiden har jag lärt mig att leva med det, men det är något som får en att hamna i kris. Man gör jämförelser, söker svar som inte finns. Och jag tror att det kommer att vara så för alltid, dessa tankar kommer aldrig att lämna mig.”

I många fall säger man att att ha ett mål kan vara drivkraften för att komma tillbaka som förut. Hur upplevde du det?

”Efter den första skadan hade jag för avsikt att komma tillbaka snabbt, för att visa att jag fortfarande kunde hävda mig. Men tyvärr gick det inte så bra: så fort jag kom tillbaka skadade jag mig igen och från och med då var det bara en rad problem och ständig smärta.”

Kände du någonsin behov av att prata med en psykolog?

”Nej, och det var ett stort misstag. Sanningen är att jag aldrig riktigt insåg hur mycket jag behövde det. Om jag kunde gå tillbaka i tiden skulle jag definitivt göra det. Då hade jag förmodligen kunnat hantera allt lite bättre.”

Kan man säga att knät har blivit din största motståndare?

“Absolut. Det finns inte en dag då jag öppnar ögonen och inte tänker på mitt knä. Det finns inte ett ögonblick då jag inte är försiktig med det. Och jag pratar om livet, inte bara när jag spelar. Det hindrar mig, det saktar ner mig. Ett exempel? Jag kan inte gå ner på knä, jag kan inte böja mig.”

Finns det någon speciell person som du känner dig övergiven av?

Det är därför jag har mått dåligt så länge. Fotbollen är en värld som tog mig, skämde bort mig och sedan avvisade och glömde mig. I många avseenden har jag blivit lämnad ensam, framför allt av dem som sa att de älskade mig. Det beror också på att jag tror att det är lätt att hjälpa dig när du spelar i Milan, i landslaget och allt går bra. Det är annorlunda när du faller, då ser du vilka som verkligen står dig nära.
Och tyvärr kan jag räkna dessa personer på ena handens fingrar.

Låt oss nu gå vidare till Milan. Du kom från Atalanta sommaren 2017, vilka minnen har du?

“Det första som kommer till mig är intrycket av Milanello. Det var otroligt. Bara att se fansen som bad om foton och autografer, som stod där i solen för min skull. Jag kände mig lite som om jag hade hamnat på en annan planet. Som när det före matchen mot Craiova stod 40 000 människor utanför stadion och väntade på bussen.”

I Atalanta exploderade du med Gasperini. Är han den bästa tränaren du har haft i din karriär?

”Ja, jag sätter honom på första plats. Personligen är jag honom mycket tacksam och kan bara tala väl om honom: han sliter ut dig på träningen, pressar dig att ge allt, men sedan på planen på söndagen skördar du frukterna. Du flyger och märker det inte. Dessutom vet du alltid vad du ska göra utan att han behöver säga något. Han är inte en som pratar mycket med spelarna, han är inte överdrivet förtrolig, men han lyckas alltid träffa rätt ton när det behövs.

Det händer ofta att många spelare lämnar Atalanta och sedan inte presterar som tidigare. Hur förklarar du det?

”När du tränar med Gasperini går du på högvarv och jobbar väldigt hårt. Sedan byter du lag och belastningen är mycket annorlunda, vilket påverkar dig lite. Till det kommer pressen, det faktum att du får hög lön och att ansvaret ökar. Många har inte klarat av allt detta. Mentalt kan det vara komplicerat.”

I Milan tränades du däremot av Pioli. Vilka minnen har du?

”Jag trivdes jättebra med Pioli, även om jag är lite kluven i min bedömning. När han kom till Milan började jag spela hela tiden, sedan skadade jag mig igen och från och med då försvann jag för honom.
Det var som om han inte såg mig. Han gav mig aldrig någon förklaring eller något. Låt oss säga att det var en sista smäll, för jag mådde bra.”

På söndag möter Milan och Atalanta varandra, vem kommer du att heja på?

”Det är svårt. Jag har fler vänner i Atalanta, även om Milan var laget som förverkligade min dröm. Sen blev det tyvärr som det blev. Söndagens match kommer att bli jämn, jag hoppas att båda lagen kan nå Champions League. När det gäller resultatet nöjer jag mig med oavgjort. För protokollets skull slutade det 1-1…