Efter turneringen kommer hon att spela i Washington, som första italienare i National Women’s Soccer League: ”Tränaren Soncin har alltid haft förtroende för oss, och från mina lagkamraters tårar förstod jag att vi har skrivit om historien.”

Nu är det hon som sätter musiken, på planen med sina assist och utanför med sina moderna val. Sofia Cantore inspirerade Cristiana Girelli med två assist, men tog också över rollen som DJ för gruppen, som hon nu utför (och med stor omsorg) tillsammans med Arianna Caruso. Sömnig efter den långa festnatten men alltid med ett skämt på läpparna, skrattar hon när man påpekar att hon har tagit över spellistan från veteranen. ”Eh, låt oss säga att musiken utvecklas. Cri spelade fortfarande musik från semesterorten. Men när det gäller att fira och få med alla är Carrà alltid ett bra val”.

Vilka känslor kvarstår efter denna kvalificering till semifinalen?

”Jag har svårt att förstå vad som händer, jag behöver alltid lite tid. Men att se de andra, särskilt de äldre tjejerna med tårar i ögonen, fick mig att inse att vi hade gjort något historiskt”.

Vad var nyckeln till framgången?

”Jag vet inte, vi har pratat mycket om det sinsemellan. Jag tror att mål i sista minuten kommer för att det finns något som driver en. Något som går utöver fotbollsfärdigheter. Vi led och vår gemensamma vilja hjälpte oss. Det kändes som att det var meningen att det skulle bli så. Vi började med att drömma och det är det som har tagit oss hit.”

Men fotbollskunskaperna har också betydelse, som dina assist till Girelli…

“Den första var ett skott, Cristiana var duktig som styrde in bollen i mål. Den andra… jag lyfte huvudet och såg tre tjejer, Caruso, Girelli och Cambiaghi, som ropade efter en cross. Jag sa till mig själv: jag flyttar den till höger och lägger den i straffområdet. Som om jag visste att det skulle bli rätt boll. Att attackera straffområdet på det sättet innebär att man verkligen tror att man kan nå målet”.

Vilket var, som mest, semifinalen. Tittar ni nu längre fram?

”Nu sätter vi inga gränser. Men vi vet att det är ett svårt mål att nå finalen”.

Vad har tränaren Soncin tillfört denna grupp?

“Han har gett oss mycket självförtroende. Han sa till oss från första dagen att vi kunde mäta oss med vem som helst. Och taktiskt sett tar han hand om varje detalj: vi går in på planen och vet alltid exakt vad vi ska göra.”

Tränaren säger att er fotboll har renhet, ordförande Gravina har sagt att ni är symbolen för det vackraste Italien, det som aldrig ger upp. Är det en pressande utnämning?

”Det är en annan renhet, för vi har gått andra vägar. Men jag tror inte på vissa omdömen som jag läser, jag tror verkligen inte att killarna bär den blå tröjan utan rätt motivation. Jag tror att de är precis som vi, även om de har gått andra vägar. Och ordförandens omdömen är en sporre: varje dag kämpar vi för att få fler människor att engagera sig i rörelsen. Vi visar vår styrka och styrkan hos alla tjejer och flickor som vill spela fotboll.”

Det går bra, att döma av tittarsiffrorna.

”Resultaten hjälper och vi försöker nå högre. Landslaget är som en familj.”

Sofia, du är en av de yngsta i laget: efter EM kommer du att spela i USA, i Washington, som första italienare i den ligan. Hur kom du fram till beslutet att lämna Juventus?

“Jag är en nyfiken person och gillar tanken på att lära känna en annan fotboll och en annan kultur. När det gäller åldern känner jag mig som en länk mellan de äldre och de yngre spelarna, eftersom jag är 25 år. Man kan säga att jag tillhör mellangenerationen.”

Hör du någonsin de episka berättelserna om när man spelade på grusplaner?

”Jag hör dem och jag tycker också att de är en viktig del av arvet, för det är från dessa svårigheter som de många framgångar som har tagit oss hit har vuxit fram. Vi måste gå vidare utan att glömma de värderingar som dessa svårigheter har gett oss. Jag hör framför allt berättelser om episka bussresor från Brescia till Bari, lunch på motorvägsrestauranger och matcher på eftermiddagen. Det är ikoniska ögonblick, men å andra sidan har jag själv tränat på en nio-mannaplan, och därför anser jag att jag tillhör mellangenerationen. Och jag tycker att vår historia och våra värderingar måste bevaras. Jag har tur som lever i en tid av förändring, men all passion har burit frukt och får inte gå förlorad.

Sofia, vi pratar inte om finalen. Förutom det, vad är din nästa dröm?

”Att ta examen i livsmedelsvetenskap. Förr eller senare kommer jag att ta den där efterlängtade examen.”