Tredje plats i OS-störtloppet, femte efter hastighetsåket i kombinerat och nu väntar super-G – Dominik Paris summerar sin karriär: ”I sommar ska jag njuta av barnen och familjen, och spela med mitt band – vi har redan tre konserter inbokade”

Brons i OS-storturåkningen i Milano-Cortina bakom Von Allmen och Franzoni, femte efter hastighetsåket i lagkombinationen (nu väntar han på slalomen för lagkamraten Tommy Sala). Det är en leende och avslappnad Dominik Paris som dyker upp i den blandade zonen längst ner på Stelvio-backen i Bormio. Skämt, tankar, reflektioner: tio minuter för att summera karriären. ” För nu är jag verkligen i fred med mig själv”.

Hur kände du dig dagen efter bronset, Dominik?

”Åh, äntligen sov jag riktigt gott! Det var den första, och kanske också den sista, OS-medaljen för mig. Jag har bearbetat allt, spänningarna, pressen”.

Men det återstår ju fortfarande kombinationen… .

”Åh ja, ja, men jag tror på en medalj. Tommy Sala är en stabil slalomåkare och vi ligger bra till, 6 tiondelar efter Franzoni-Vinatzer”.

Hur valde ni ut paren?

”Giovanni hade presterat bättre i störtloppet, så han fick välja först, sedan jag och så vidare. Jag har redan tävlat många gånger med Vinatzer, så jag har inget emot att byta, hehehe”.

Har du hört av dig till familjen efter bronset? Vad sa dina barn?

”Ja, ja, jag hör av mig till dem varje dag och vi ses via videosamtal. De sa: ’Pappa, äntligen har du fått den…’. De ber mig alltid att komma hem med något, den här gången kommer jag hem.”

Och vad tar du med dig? Vad har du köpt åt dem?

”Köpt? Nej nej, de pratade om att komma hem med medaljen, he he he. Jag är i fred med mig själv nu. Det är lite bittert när jag ser tillbaka…”.

Varför då?

”Störtningscupen som jag aldrig vann. Och det är till stor del mitt eget fel. Jag körde alltid på full gas och tänkte bara på att vinna tävlingarna. Men när jag ser tillbaka inser jag att jag ibland borde ha nöjt mig med placeringen. Beat Feuz lurade mig på det sättet: vissa säsonger vann jag hälften av tävlingarna, men han hängde alltid tätt efter mig. Andra gånger tog jag för stora risker och han placerade sig. Nja, det är som det är. Jag söker alltid gränsen, det ligger i min natur.”

Kommande mål?

”Tja, jag tänker inte på det. När jag var liten drömde jag om att bli den största italienska utförsåkaren genom tiderna, men jag hade aldrig trott att jag skulle lyckas. Men det gjorde jag, och dessutom gillar folk mig, vilket kompenserar mig även för den specialitetscupen som jag inte vann och får mig att känna mig tillfreds”.

Kommer du att skriva en låt efter OS? För att fira?

”Åh nej, nej, nu är det dags att koppla av. Men med bandet har vi redan tre konserter inbokade för sommaren: två i Schweiz och en hemma i trakten. Men det kommer in fler förfrågningar också, tja, vi får se.”