Teater, protester, taktiska spekulationer, avbrott: vår liga förbereder inte spelarna för den fotboll som numera spelas runt om i världen. Och om Italiens bästa dribblare är en ytterback…

Intensiteten är som schalottenlöken som ingår i alla recept. Så fort den italienska fotbollen snubblar hamnar ordet ”intensitet” högst upp bland trendämnena. Det är dess fel. På allt. Till och med klimatförändringarna. ”Vi saknar intensitet”. I går gav dock CIES:s fotbollsobservatorium oss data som gör att vi kan tala om det på ett lite mindre vagt sätt. Man definierade begreppet sprint: en hastighet på 25 km/h som upprätthålls i minst 0,7 sekunder.

Sedan sammanställde man en ranking över de europeiska ligorna där man springer flest meter i sprint. Det här är vad intensitet är: kontinuerlig snabb löpning. På första plats ligger Premier League med 199,6 meter. Därefter kommer den nederländska ligan (193,7 m) och den schweiziska (190 m). Italien? Utanför topp 10, och även efter Frankrike, Norge, Belgien, Sverige, Spanien, Tyskland och Turkiet. Serie A, full av teater, protester, taktiska spekulationer och ständiga avbrott, tränar inte upp förlängd sprint. Så om Norge ökar tempot hamnar de italienska spelarna i samma situation som Sinner motståndare, ett intensitetsmonster: de blir överrumplade och klarar inte av att hålla ett högt tempo. Det händer även våra klubbar i cupspel. Om Roma, som har en trupp som är sämre än många andras, ligger i täten, beror det på att Gasp redan har inpräntat intensiteten hos Atalanta, det mest revolutionerande italienska laget de senaste tio åren. Man har aldrig sett revolutionärer som går. En motståndare måste man antingen dribbla förbi eller överglänsa i fart. Den landslagsspelare som lyckats med flest dribblingar är en ytterback (Palestra, 17), långt efter Yamal (33) och Mbappé (30). Vi kan varken springa snabbt eller dribbla. Slutspelet är inte en förolämpning mot vår historia, utan en trogen spegel.