Skådespelerskan är från och med idag på bio med Milani film ”La vita va così” (Så är livet). ”Den handlar om tillhörighet, något jag också ser på arenorna. Jag skulle så gärna ha velat vara supporter, det är en magisk gemenskap”
Fotboll har aldrig riktigt lyckats fånga hennes intresse. Just därför saknar hon det. Virginia Raffaele är full av passion och hjärta, hon skulle ha trivts på stadion, det vet hon själv: ”Jag skulle så gärna vilja vara en riktig supporter. När jag ser alla dessa människor samlade på samma plats tänker jag alltid: ’Vad häftigt att något kan förena människor så här’. Visst händer det också att man ser hemska saker, och då undrar jag hur en så vacker situation kan leda till så omänskliga reaktioner”. Fotboll handlar också i hög grad om tillhörighet. I Riccardo Milanis film La vita va così, där hon spelar huvudrollen tillsammans med Aldo Baglio och Diego Abatantuono (på bio från och med idag med Medusa), finns glimtar av Cagliari och ”Giggirriva” som markerar sardernas starka band till sin hembygd. ”Tillhörighet är ett centralt tema i filmen, liksom mod och värdighet. Riccardo berör det sociala genom att få oss att le, ett recept som har en gammal skola, den italienska komedin, med inslag av neorealism om man tänker på att jag spelade mot en 84-årig herde”.
Filmen, som är baserad på en sann historia, visar tidens gång även genom händelser som har präglat vårt land. Som segern i VM 2006. Ger du efter för landslagets charm?
”Ja, jag hejar på Italien, det är trevligt att samlas framför tv:n, det är en magisk stund som lyckligtvis inte går förlorad trots att allt har förändrats. Det finns poesi i det, och det behöver vi. Vi hoppas verkligen att Italien lyckas kvalificera sig den här gången!”
Några speciella minnen?
”Min mamma som under USA ’94 lät trycka upp en t-shirt med texten ‘Signori sei Mondiale’ (Signori, du är världsmästare). Vi var på Luneur, där vi hade en skjutbana och en guldfiskbana, och hon gick stolt omkring med den här t-shirten med ett foto av Beppe Signori.”
Är din mamma Lazio-supporter?
”Ja, men det var en hyllning till landslaget.”
Lazio-supportrarna tror att du också hejar på Lazio.
“För att jag en gång gjorde något med Ferilli där hon var Roma-supporter, vilket var självklart, och jag Lazio-supporter. Men som jag sa, tyvärr har jag aldrig följt fotboll så mycket, halva familjen är Lazio-fans, den andra halvan är Roma-fans, de drog mig åt olika håll… Bättre att hålla sig utanför! Dessutom är jag född den 27 september, samma dag som Totti, vilket mina Giallorossi-vänner påminner mig om varje födelsedag.”
Man säger att du är tennisentusiast.
”Det fanns en period när jag var helt besatt av det, jag spelade från klockan tolv till två, även i juli och augusti. Jag tyckte det var så roligt… Nu har jag inte spelat på ett tag, men jag tycker det är en underbar sport, även om det är djävulens spel! Jag blir så arg… men det får dig att koppla av på ett unikt sätt.”
Följer du det också på tv?
”Ja, framför allt Sinner. Jag följde den 18 timmar långa finalen mot Alcaraz på Roland Garros och lyckligtvis också de han vann, med början i Wimbledon. De två är falska… Precis som Djokovic som inte ens svettas, han är lite av en alien.”
Eftersom vi pratade om tillhörighet, hur tog du Sinner avstående från Davis Cup?
“Tja, jag ser honom som en väldigt sund kille. Jag gillar hans relation till familjen, jag gillar vad han säger, han är en jättebra kille. Och dessutom har jag oändlig respekt för de stora mästarna, när de spelar kan jag inte låta bli att tänka på de uppoffringar i form av kost, fysik och liv som ligger bakom deras atletiska prestationer.”
Favorittennisspelare?
”När jag var liten var jag fascinerad av Andre Agassi, jag läste också hans bok, Open, och tyckte den var fantastisk.”
Hur var ditt möte med Adriano Panatta?
“Så roligt! Han var den första som fick mig att slå en boll med racket, jag kom in i tennisvärlden genom huvudentrén. Vi var på en semesterort för ett jobb, och jag sa till honom: ’Adria, om inte du ger mig en lektion, så gör ingen det’. Eftersom han är en äkta romare och jag är en äkta romerska, kom vi genast överens. Han kallade mig Olivia, som i Stålhalsen, lång och mager, och retade mig. Adriano är verkligen trevlig, en gentleman, full av ironi.”
Han har ofta arbetat med Bolle.
”Roberto är unik, en underbar person med ett härligt temperament. Dessutom är han en stor professionell och en stakanovist, i det avseendet liknar vi varandra. Vi strävar efter perfektion på ett maniskt sätt. Jag önskar alla att få uppleva att bli lyft av Roberto Bolle minst en gång i livet: det är en underbar upplevelse, man känner sig lätt som en fjäder, man flyger!”
Han har också dansat med Carla Fracci.
”En kvinna med överlägsen ironi och intelligens. På grund av min imitation av henne berättade hon en historia för mig: ’En gång träffade jag Chaplin’ och jag var redan då helt överväldigad. ’Du kommer att bli riktigt berömd när någon imiterar dig, så tack’, sa hon. Genialt.”
Hon har också imiterat Federica Pellegrini.
”Ja, i poolen… Men jag har aldrig fått veta om hon tyckte om det, jag har faktiskt aldrig träffat henne.”
För den typ av shower hon gör, två timmar på fötterna med dussintals byten, måste hon vara vältränad.
“Jag har alltid dansat sedan jag var liten och det hjälper mig. Nu skulle jag vilja lära mig att simma bra, förra sommaren försökte Paola Cortellesi, men det gick inte, jag sjunker och bara rumpan sticker upp, som en boj, men varför? På jobbet tar jag det dock på allvar, funktionell och metabolisk träning. Sport är verkligen viktigt, både fysiskt, kulturellt, mentalt och socialt.”
Tävlingsinriktad?
”Jag växte upp på en skjutbana, spänningen i tävlingsidrott är en del av mig. Jag har lite av den där elakheten…” Med tanke på resultaten är den elakheten välkommen.
