Ett liv i Roma, ett ligamästerskap i Milan. Alessandro berättar: ”Jag började med att kopiera Pizarros spel, i Barça ett mål som räknas som två. Och om jag måste ut i strid tar jag med mig Nainggolan”
Om det stämmer att livet är en resa, finns det alltid platser man gärna återvänder till. Alessandro Florenzis platser har mer jord än gräs att spela på, barns skrik och höghus runtomkring. Där tog han farväl av fotbollen för några månader sedan med en video gjord med hjärtat, där började hans äventyr. ”Mina föräldrar drev en idrottsplats i Acilia, nära Rom. När jag kom ut från skolan gick jag bakom containrarna som fungerade som omklädningsrum; där fanns en liten grusplan där jag tillbringade mina dagar med en fotboll. Det var min mamma som gav mig det tredje visslet när hon ropade att det var dags att stänga och att vi måste gå hem. Jag var ett lyckligt barn, jag var liten och alla kallade mig Sandrino.”
En lycklig och begåvad pojke. Både Lazio och Roma ville ha honom.
”Mina föräldrar sa till mig: Välj själv, den plats där du känner dig mest hemma. Och så fort jag kom ut från Trigoria sa jag genast: ’Jag vill spela här’. Jag trodde ju inte att jag skulle tillbringa nästan hela min karriär här…”.
Hans namn förekommer i 1 039 artiklar i Sports Prediction, den första: ”Florenzi, Roma har den nye Pizarro”.
”Jag spelade som den bakre mittfältaren i ett tremannamittfält och på den tiden var det ’Pek’ som bestämde; jag snodde rörelser och spel från honom. En annan som jag beundrade var Fabregas. Sen har jag spelat på många olika positioner, jag var fantasifotbollsspelarnas dröm – de köpte mig och vann.”
Han hade två debutmatcher i proffsfotbollen.
”Debuten i Serie A som ersättare för Totti, oförglömlig. Och utlåningen till Crotone, som förändrade mitt liv. För första gången bodde jag själv och dessutom i en ny stad, jag var tvungen att handla mat, laga mat… saker som gör att man blir en man.”
Florenzi, fotboll och videospel. Den där gången i Sverige med U21-landslaget…
”Kalmar, 2013, kvalplayoff till EM. Vi var en vidskeplig grupp; vid varje bortamatch var det ett måste att spela en omgång på Play. På hotellet såg vi varandra i ögonen efter att ha kommit ut från rummen – det fanns ett problem: tv-apparaterna var gamla och hade inga anslutningar för kablar. Men vi kunde inte avstå från den ritualen. Vi samlade ihop pengar, skickade pressansvarig att köpa en tv och han kom tillbaka med en enorm grej. Vår turritual fungerade – dagen efter vann vi, och jag, Insigne och Immobile gjorde mål. Hur det nu var så tog vi med oss den där jättetv:n, och så fort vi kom till flygplatsen fick vi veta att avgången skulle bli försenad på grund av en storm. Vi ställde upp den där, mellan väntstolarna, tog fram konsolen och började spela. Videospelen kom väl till pass.”
Till vad?
”Det var ett jättebra sätt att umgås på. I ett rum kunde vi vara så många som 12–13 stycken, vi skojade, berättade för varandra och blev vänner. Om jag har lärt mig något under min karriär så är det att det är hemligheten bakom att vinna. En enskild spelare kan göra en trepoängare, men det är laget som vinner mästerskapet.”
Florenzi – mannen bakom de vackra målen. Han gjorde ett mål med en cykelspark mot Genoa, och Totti sa: ”Om jag gör ett sånt där, lägger jag av.”
”Francesco kan säga vad han vill, han har gjort oförglömliga mål, ur den synvinkeln kan jag inte ens tänka mig att jämföra mig med honom.”
2015 gjorde han ett lobmål från mittfältet mot Barcelona, men sedan gick Puskas-priset till den okände Wendell Lira…
”Jag blev besviken, enligt mig är reglerna felaktiga. Man talar om objektivitet i tävlingen, men jag hade gjort målet i Champions League och han i Brasilien i Goiano-ligan… Men jag har ändå glädjen över att ha gjort ett mål som är värt minst två.”
Florenzi, mormors hjärta.
”Mormor Aurora hade aldrig varit på stadion. Dagen före matchen mot Cagliari (21 september 2014, red.) sa jag till henne: ’Om jag gör mål kommer jag upp och kramar dig, jag bryr mig inte ett dugg’. Det som fortfarande sitter kvar i minnet är De Rossis blick när jag kom tillbaka in på planen och domaren gav mig en varning. Han kom fram och sa: ’Du gjorde något helt otroligt. Men om du nu gör något dumt och får ett gult kort till, så slår jag ihjäl dig inför alla.’ Blodet frös i mina ådror – när Daniele talade var det som om en sheriff talade… Efter matchen brast vi ut i skratt.”
Under hans år har Roma alltid varit nära segern utan att någonsin nå den. Hur kommer det sig?
”Jag ser det inte som vårt fel. Med Garcia och Spalletti var vi bara ett steg bort, vi var extremt väl rustade. Men vi tävlade mot en Juve som tog 100 poäng per säsong…”
Du skildes inte på bästa sätt från Roma-miljön.
”Det har funnits många missförstånd, men jag har aldrig svarat på allt som sagts om mig. Jag har alltid velat låta prestationen på planen tala för sig själv och visa respekt för tröjan: jag har svettats för den till sista droppen, och det kan ingen någonsin ifrågasätta. Jag vill poängtera att jag aldrig har bråkat med någon, och när jag träffar supportrarna minns de mig med värme.”
De fem bästa spelarna han har spelat med?
”Totti, Ibrahimovic, Neymar, Mbappé och Di Maria. Jag sitter på bänken och applåderar.”
Den galnaste?
”På ett bra sätt: Nainggolan, han är värd fem. Han lever på ett otroligt sätt, alltid på topp. Utanför planen kan man göra vad man vill, det viktiga är vad man gör på planen. Och man såg honom med den där kämpaglöden, den där vildheten, den där viljan att hjälpa lagkamraterna… Ja, om jag ska ut i strid tar jag med mig Radja.”
Vem klädde sig sämst?
”Jag, men jag har blivit bättre. Nej, värre än mig var Manolas: jag minns honom med en svart axelrem…”
Florenzi som numerolog: hur kom du på det här intresset?
”Genom att lyssna på en podcast och läsa några böcker. Om man lägger ihop siffrorna i sitt födelsedatum blir det en siffra mellan 1 och 9: för mig blev det 7, och det enda året jag vann ligatiteln, i Milan, hade jag nummer 25 – 2 plus 5 blir 7. Förstår du? Man kan koppla ihop så många saker…”
