Vid middagstid i Bologna: senast spanjorerna var bland de fyra bästa var 2019
Spanien utan Alcaraz eller Tyskland ledda av Zverev. Hur det än går kommer man att prata om dem. Den ene som en tyst gäst som hejar och lider framför tv:en, den andre som huvudperson på banan trots sig själv. Carlos skadad, Sasha återupplivad. Han hade stämplat denna Davis som en enkel ”uppvisning” och motvilligt accepterat inbjudan från sin vän Struff. Han ändrade sig och inledde comebacken mot Argentina tack vare segern i singeln mot Cerundolo och hejade högt från bänken på dubbelspelarna Krawietz och Puetz, fram till klockan ett på natten. ” Det är som en kväll på diskoteket, jag har ingen röst kvar”, sa han strax efter 2-1-segern som gav tyskarna en plats i semifinalen.
Idag klockan tolv är det dags för ett historiskt möte. För båda landslagen. Senast Spanien nådde Davis Cup-finalen, 2019, vann de titeln, med ”vamos” från en viss Rafa Nadal. Tyskland nådde dit även förra året, men då saknades Zverev, som i dag är den enda spelaren i topp tio som är närvarande i tennisarenan som har byggts upp på mässan i Bologna. Tyskarnas projekt är ännu mer ambitiöst: att utnyttja dragkraften från världens nummer 3 för att ta hem en trofé som har saknats i 32 år, det vill säga sedan Michael Stichs tid. Zverev skulle för sin del vilja få åtminstone en liten del av Boris Beckers ära, ikonen som på senare tid inte slutar att kritisera honom. Om ”Bum Bum” är helt oåtkomlig – man behöver bara tänka på de sex Grand Slam-titlarna, som får Saschas tre finaler att blekna – skulle den nuvarande tyska ledaren kunna börja efterlikna honom i Davis Cup. Fans minns fortfarande den dubbla finalen som Becker och Tyskland vann mot Sverige och den evige rivalen Edberg 1988 och 1989. ”Ni vet vad jag tycker om det nuvarande formatet i Davis Cup: jag tror att det är mycket mer stimulerande att spela hemma eller borta, med värmen från en mer engagerad publik. Men nu är jag här och jag kommer att göra allt jag kan för att Tyskland ska vinna”, förklarar Zverev.
revansch— För bara åtta dagar sedan förlorade han mot Auger-Aliassime i Turin och slogs ut ur finalen, vilket avslutade ett allt annat än tillfredsställande tourår med endast en titel (och inte ens en Masters, utan 500-titeln i Monaco) och mindre än hälften av poängen jämfört med Alcaraz och Sinner. Davis Cup kan bli hans revansch. Efter Cerundolo möter han en annan grusspelare, Jaume Munar, som i frånvaro av nr 1 Alcaraz och nr 14 Davidovich Fokina har blivit utnämnd till förstasingelspelare av den spanske kaptenen Ferrer. Munar, som ligger på 36:e plats i rankingen, tog bara fyra game i det senaste mötet med Zverev, vid OS 2024 i Paris. ”Men han spelar mycket bättre än då”, säger Sascha försiktigt.
dubbel— Innan dem kommer idag nummer 2: Carreno Busta (89 Atp) och Struff (84 Atp) att gå in på banan. Spanjoren leder med 3-1 i tidigare möten, men det var fem år sedan de senast möttes. Sanningen är att prognosen är öppen, och då kan finalistens namn först framkomma i dubbel, där det finns minst tre superspecialister: tyskarna Krawietz och Puetz, sjätte i årets Race och med 19 segrar i 20 Davis-matcher, och spanjoren Granollers, mästare i Roland Garros och US Open, tillsammans med Pedro Martinez som i år har gjort full pott med det spanska laget (5 segrar av 5).
KAPTENERNA— ”Allt kan återigen avgöras i dubbelspelet. Och i det förflutna har vi ofta lyckats ta hem segern. Mot Argentina har vi flera gånger varit på randen till undergång, men vi har lyckats ta oss ur det. Vi är fortfarande kvar och nu odlar vi den stora drömmen om att vinna cupen”, säger den tyske kaptenen Kohlmann. ”Om vi lyckades komma tillbaka i Marbella mot Danmark och här i Bologna mot Tjeckien är det för att vi är enade och litar på varandra. Det är så man lyckas i Davis Cup. Det är klart att de stora namnen kan ge segrar, men gruppen är det viktigaste”, svarar Ferrer.
