Teater, protester, taktiska spekulationer, pauser: vår liga tränar inte för den fotboll som numera spelas i världen. Och om Italiens bästa dribblare är en ytterback…

Intensitet är som schalottenlök som ingår i alla recept. Så fort italiensk fotboll snubblar hamnar ordet ”intensitet” högst upp på trendlistorna. Det är dess fel. Allt är dess fel. Till och med klimatförändringarna. ”Vi saknar intensitet”. I går gav dock Cies fotbollsobservatorium oss data som gör det möjligt att tala om det på ett lite mindre vagt sätt. Det definierade begreppet sprint: en hastighet på 25 km/h som upprätthålls i minst 0,7 sekunder.

Sedan upprättade det en ranking över de europeiska ligorna där man springer flest meter i sprint. Det är vad intensitet är: kontinuerlig snabb löpning. På första plats ligger Premier League med 199,6 meter. Därefter kommer den holländska ligan (193,7 m) och den schweiziska (190 m). Italien? Utanför topp 10, även efter Frankrike, Norge, Belgien, Sverige, Spanien, Tyskland och Turkiet. Serie A, som är full av dramatik, protester, taktiska spekulationer och ständiga avbrott, tränar inte långvarig sprint. Så när Norge byter tempo hamnar italienarna i samma situation som Sinner, intensitetens monster, motståndare: de blir överkörda och klarar inte av att hålla ett högt tempo. Det händer även våra klubbar i cupen. Om Roma, som har en sämre trupp än många andra, ligger i täten, är det för att Gasp redan har lärt Atalanta, det mest revolutionära italienska laget de senaste tio åren, intensitet. Man har aldrig sett revolutionärer som går. En motståndare måste man antingen dribbla eller springa ifrån. Den spelare i landslaget som har flest lyckade dribblingar är en back (Palestra, 17), långt efter Yamal (33) och Mbappè (30). Vi kan varken springa eller dribbla. Slutspelet är inte en förolämpning mot vår historia, utan en trogen spegelbild.