Den före detta målvakten berättar: ”Jag var sjuk, klubben mörklade det. I Genoa hade vi den värsta tränaren jag någonsin sett, han förödmjukade oss och hatade italienarna. Jag riskerade att dö, men räddades av ett gudomligt ingripande.”

Federico Marchetti har alltid låtit sig vägledas av sin tro. Både mellan stolparna och i livets val. Han föll, reste sig, föll igen och reste sig återigen. Idag är han lycklig och medveten om den väg han har gått. ”Jag ångrar ingenting, förutom förhandlingarna med Milan… jag hade gärna spelat i en stor klubb.” Men den före detta målvakten är inte den typen som blickar bakåt. Han har besegrat depressionen, mörkret och rädslan för att aldrig mer se något ljus. Även där kom tron till undsättning, avgörande för att ta sig ur det och slå bort alla spöken till hörna. ”Jag hade förlorat mig själv, jag kunde inte ens dyka längre.”

Federico Marchetti, låt oss börja här. Tron har alltid varit en del av ditt liv.

”Jag skulle kunna ge dig många exempel på när den har räddat mig, men jag vill nämna ett. När jag var tjugo år satt jag i bilen med två lagkamrater och en lastbil körde in i vår fil. Jag såg döden i vitögat. Sedan kom det som ett sken och vi räddades… Det var ett gudomligt ingripande. Vi befann oss mitt i lågorna, men var oskadda.”

Tio år senare fick du sedan gå igenom en svår period. Var tron viktig även då för att ta dig igenom den?

”Avgörande, absolut. Jag var deprimerad, jag skäms inte för att säga det. Jag hade förlorat mig själv, jag kunde inte ens dyka mellan stolparna längre.”

Stämmer det att du vägrade att gå ut på planen?

”Jag mådde dåligt, jag var inte i rätt mentalt tillstånd för att gå ut på planen. Jag sa det till målvaktstränaren. ’Jag orkar inte.’ Det togs inte på allvar. Jag spelade i Lazio och klubben mörklade allt: man meddelade bara att jag var skadad. I själva verket hade jag behövt stöd, inte att bli lämnad ensam. Depression är en sjukdom, den måste tas på allvar.”

Låt oss börja med Cagliari. Förhållandet till Cellino var komplicerat…

”Jag utsattes för förtäckt mobbning. Jag tränade med A-laget, men blev aldrig uttagen. Jag kom tillbaka från VM i Sydafrika, där jag till och med spelade två matcher, och fick skulden för att ha sagt att jag gärna skulle vilja spela Champions League. Det var allt. Därifrån började ett ändlöst krig. Tänk att jag dök upp i rätten i en lila kostym för att irritera Cellino: han blev helt förstörd.”

Fanns det några förhandlingar den sommaren? Du var ju trots allt målvakt i det italienska landslaget.

”Många ville ha mig, ja. Under VM hade jag ett samtal med Sampdoria, sedan med Roma och Milan. Allegri, som jag har ett utmärkt förhållande till, ville ta med mig. Men du vet… ordföranden avvisade alla erbjudanden, så det var svårt att byta klubb.”

Efter ett år på läktaren köpte Lazio in honom. Med de blåvita vann han derbyt i finalen i Coppa Italia. Vilka minnen har du av det?

”Magiska. Än idag händer det att jag träffar folk på gatan som stannar mig och säger till sina barn: ’Han var målvakt i finalen 2013’. Vi blev odödliga med den segern.”

Även i Lazio, efter många framgångsrika säsonger, förlorade du din plats och hamnade utanför truppen. Var det också lite Marchettis fel?

”Tja, ärligt talat nej. Rom är en komplicerad miljö, gör du ett misstag så korsfäster de dig. Jag minns kommentarerna: ’Nu blir han deprimerad igen’. Sedan cirkulerade rykten om att jag gick ut på kvällarna och hade speciella laster: allt var lögner. Men jag förstår att en som använder kokain genererar fler klick än en deprimerad person.”

Tårarna under Nordläktaren vittnar dock om en äkta anknytning.

”Absolut, Rom är mitt hem. Jag bor fortfarande där. De där tårarna var en självklar gest, även om jag bar en annan tröja just då. Det var första gången jag återvände till Olimpico. De rödblå supportrarna tog det inte bra, jag kallades för lazial.”

År 2018 hamnade han alltså i Genoa. Var det ett misstag?

”Tänk dig, jag skulle ha åkt till Napoli istället för Meret. Istället gick jag till Genoa och spelade aldrig. En löjlig ledning av tvivelaktiga personer…”

Syftar du på Blessin, i synnerhet?

”Vad jag tycker har ni redan läst på Instagram. Han är den sämsta tränaren jag någonsin sett. Han behandlade oss som skit och förödmjukade oss hela tiden, även enskilt.”

Berätta mer.

”Han tog tag i spelarna och förolämpade dem. Han hatade italienarna. Calafiori fick höra det värsta, han kallade honom en ’italiensk jävel’. Han hade det svårt med mig, Criscito och Behrami. Det är faktiskt ingen slump att Pandev valde att gå till Parma i Serie B bara för att komma därifrån.”

Gick han till och med på honom?

”Tycker du att det är normalt att en kille som har vunnit allt i Italien och Europa hamnar i en situation där han måste skjuta straffar med ungdomarna efter träningen? Blessin förödmjukade honom hela tiden. Han lämnade klubben innan han lade handen på honom.”

Ångrar du något?

”Ja, jag missade en stor klubb. Även om jag är nöjd med den väg jag har gått. Jag tyckte synd om Genoa, det var en situation som hanterades väldigt dåligt…”

Även utan att spela i en stor klubb lyckades du dock bli fast uttagen till landslaget. Du har deltagit i ett VM, en Confederations Cup och ett EM.

”Ja, jag kan bara tacka Lippi, Prandelli och Conte för deras förtroende. Visst måste man säga att för många var jag alltid ’han från Cagliari’. Även efter VM var kritiken att jag spelade i ett mindre lag. Hade jag varit målvakt i Milan hade det varit en helt annan historia.”