Han kom trea i Panchina d’oro efter Conte och Gasp, han slog Atalanta utan att besegra dem, han såg sin stjärna missa en straff. Men där uppe finns det någon som ser…

Fotbollsförbundets tekniska avdelning tilldelade igår Cesc Fabregas, tränare för det mirakulösa Como, tredjeplatsen i Panchina d’oro, efter Antonio Conte, som vann ligamästerskapet med Napoli, och Gian Piero Gasperini, som förde Atalanta tillbaka till Champions League. En stor tillfredsställelse för en tränare som fortfarande är i början av sin karriär, men som kanske kom vid fel tidpunkt, på en dag då det kändes mer naturligt att förbanna sitt yrke. Några timmar tidigare hade han fått stryk av Atalanta, som hade genomborrat honom som San Sebastiano med ett tjugotal skott, han hade sett sin bästa spelare (Nico Paz) missa en straff i slutminuterna och istället för de fem mål som statistiken förutspådde hade han inte gjort ett enda. Och mot Milan hade det gått ännu sämre.

Om fotbollsguden högt ovanför Coverciano hade anat något, skulle Cesc förmodligen ha frågat honom: ”Varför, Herre? Jag spelar ju bra, som du vill. Jag stänger inte av, jag startar inte om.” Och fotbollsguden, som slet upp molnen över Florens, skulle förmodligen ha svarat: “Tänk vad tråkigt fotboll skulle vara om bara de som förtjänar det alltid vann… Jag har gett spelet det mest värdefulla: friheten. Friheten att göra ett misstag, att få en dålig studs, att missa en straff, friheten att vinna trots att man spelar dåligt. Men du är på rätt väg, Cesc, den bästa vägen, den som leder långt, mot ljuset. Fortsätt utan tvivel och trösta den pojken som spelar som en ängel. En missad straffspark väger mindre än en fjäder. Sannerligen säger jag dig: om ett år kommer du fortfarande att vara här, med en Panchina d’oro i famnen.”