Dramatiska utspel, protester, taktiska spekulationer, avbrott: vår liga förbereder inte för den fotboll som numera spelas runt om i världen. Och om Italiens bästa dribblare är en ytterback…

Intensitet är som schalottenlök som ingår i alla recept. Så fort italiensk fotboll snubblar hamnar ordet ”intensitet” högst upp på trendlistan. Det är dess fel. På allt. Till och med klimatförändringarna. ”Vi saknar intensitet”. I går gav dock CIES:s fotbollsobservatorium oss data för att kunna prata om det på ett lite mindre vagt sätt. De definierade begreppet sprint: en hastighet på 25 km/h som hålls i minst 0,7 sekunder.

Sedan sammanställde de en ranking över de europeiska ligorna där man springer flest meter i sprint. Det här är vad intensitet är: kontinuerlig snabb löpning. På första plats ligger Premier League med 199,6 meter. Därefter följer den nederländska ligan (193,7 m) och den schweiziska (190 m). Italien? Utanför topp 10, föregånget även av Frankrike, Norge, Belgien, Sverige, Spanien, Tyskland och Turkiet. Serie A, full av dramatik, protester, taktiska spekulationer och ständiga avbrott, tränar inte upp långvarig sprint. Så om Norge ökar tempot, hamnar de blåklädda i samma situation som Sinner, intensitetens monster: de blir överkörda och klarar inte av att hålla ett högt tempo. Det händer även våra klubbar i cupen. Om Roma, som har en trupp som är sämre än många andras, ligger i täten, är det för att Gasp redan har inpräntat intensiteten hos Atalanta, det mest revolutionära italienska laget de senaste 10 åren. Man har aldrig sett revolutionärer som går. En motståndare måste man antingen dribbla förbi eller springa ifrån. Den landslagsspelare som har flest lyckade dribblingar är en ytterback (Palestra, 17), långt efter Yamal (33) och Mbappé (30). Vi kan varken springa eller dribbla. Slutspelet är inte en förolämpning mot vår historia, utan en trogen spegel.