Tre frågor och tre svar efter 0-0 på Stadium, som lämnade både Allegris Rossoneri och Tudors Bianconeri med en känsla av besvikelse
Juve-Milan var ett förhör: ett möte mellan två lag som säger att de vill hamna på minst fjärde plats men drömmer om ligatiteln. Det fanns mycket att förstå. Vad gav matchen för svar? Låt oss börja med en premiss: det är svårt att förstå vad en ligatitelmatch är i oktober. Milan-Napoli förra veckan var det: de två lagen kommer, om inga stora överraskningar inträffar, att slåss om titeln fram till mars och längre. Roma-Inter efter uppehållet lovar att bli det. Och Juve-Milan?
Juve förlorade återigen inte: obesegrade i Serie A precis som Atalanta. De enda två. Det kan inte vara en slump, med tanke på att de även i Champions League har visat sig kunna stå emot. Sedan finns det förstås kvaliteten, även om man mot Milan såg det rätta: Yildiz, Conceiçao, Vlahovic, även Openda, trots att han varit mystisk de senaste veckorna. Milan är däremot förbannat stabilt, både defensivt och i de principer som styr laget. När man ser Milan vet man hur de kommer att spela, vilka som kommer att vara deras ledande spelare, hur matchen kommer att börja. De får få skott mot sig – Juve sköt tre gånger på mål och tidigare har det gått ännu bättre – och på planen ger de nästan alltid intryck av att kontrollera matchen.
Vad saknas för att VINNA?— Med Juve är det lättare. Det saknas stabilitet, det saknas sammanhållning, det saknas en tydlig idé om vilka hierarkierna är. Inom samma match slår Juve ofta på och av strömbrytaren. Tudor har använt åtta olika formationer på åtta matcher och jämförelsen med Milan – det lag som har använt minst startspelare i Serie A – är mycket tydlig. Framåt måste man förr eller senare hitta en lösning: om inte en trident som alltid spelar, så åtminstone en pålitlig startande centerforward. Vlahovic har, efter en bra start, blivit nedstämd. David känner sig fortfarande inte hemma i Italien. Milan har ett liknande problem framåt, eftersom Gimenez rör sig mycket bra men inte hittar målet och Leao… förblir Leao, med sina problem med precisionen.
Vilka är nyckelpersonerna? — Den svåraste frågan. För Juve leder det första svaret till Vlahovic och David. Tudor har andra säkra kort: Bremer måste bara hålla sig frisk, Yildiz kommer att fortsätta med sina spel, Thuram kommer att göra sig gällande i mitten. En av de två anfallarna måste ta laget i handen, kämpa sig till en plats och, helt enkelt, göra 15 mål. För Milan är det lätt att nämna Leao och Gimenez av liknande skäl. För ett mindre banalt svar, titta på Maignan och Saelemaekers. Det är de positioner där Milan har störst skillnad mellan startspelare och reservspelare. Om Maignan spelar på scudettonivå och Saelemaekers fortsätter med sitt dubbla arbete i anfall och försvar, kommer Milan att vara på god väg.
Svaret – Vem har störst chans att vinna scudetton? Milan åkte hem mer ledsna över resultatet men mer optimistiska inför våren. De har problem att lösa men också granitiska säkerheter. Juve är däremot en byggarbetsplats och har ännu inte slagit in på en tydlig riktning. Ja, Milan har större chans. Det var ingen slump att tränarnas uttryck på presskonferensen var olika: Allegri var mer lugn, Tudor mer spänd. Ah, Tudor. Han fick frågan om vem som var favorit till ligatiteln. Vet ni vad han svarade? Inter.
