I Sportweek presenteras profilen på den nya tränaren för Diavolo (där han redan vunnit ett mästerskap), som anses vara profeten för ett spekulativt och defensivt spel. Och han roar sig med att reta sina kritiker…

I sina 804 matcher som tränare, mellan ligan och olika cuper, har Massimiliano Allegri samlat 435 segrar. Av dessa kom 114 med resultatet 1-0, den så kallade minsta marginalen för att vinna 3 poäng: drygt 26 procent av totalen. Kanske är det bara en värdelös kuriositet, kanske är det siffror som betyder något, nu när Conte Max återvänder till tränarbänken – den i Milan, där han redan vann ett mästerskap 2011 – och samtidigt återupptas diskussionerna om hans old school-fotboll. Enligt ovanstående siffror vore det på sin plats att släppa historien om ”kort nos”, som för övrigt drogs fram av Max själv 2019, efter en förlust för hans Juve mot Spal som försenade ligatiteln.

Allegri använder ironi (sarkasm) och subtil och intelligent provokation som ett vapen för att distrahera massorna. Han är en av dem som har förstått allt: fotboll och livet. Nu leker han med det uttrycket, som är hämtat från hästkapplöpning (hans stora passion) och används för att förklara när en häst vinner över en annan med en hästlängd – den del av djuret som omfattar huvudet och halsen – alltså med en oändligt liten eller något större marginal. Tillämpat på fotboll har detta uttryck blivit den etikett som kritikerna har satt på honom för att rättfärdiga hans påstådda tendens, han som som fotbollsspelare var trequartista och sedan offensiv mittfältare, till ett spel som är mer inriktat på försiktighet än på risk. Allegri är en mästare i konsten att nöja sig, mer än i konsten att improvisera. Men om det är sant att det alltid är en fråga om synvinkel, skulle det vara på tiden att sluta med denna historia om Allegri som defensiv, catenacciaro (i detta sammanhang svarade han på frågan om hur hans Milan kommer att spela: ”Om jag inte svarar säger ni att jag är defensiv; istället kommer vi att spela offensivt…”), alltså trogen en föråldrad, omodern, unken och offensivt kvävande, för att inte säga förstoppad, idé: lågt tyngdpunkt, kompakt försvar och sedan kommer ett mål förr eller senare. Allegri är inte så. Åtminstone har han inte alltid varit det.

vinna eller övertyga?—  Visst, tränaren från Sassuolo och Cagliari (för att inte tala om Aglianese, Grosseto och Spal…) satt inte precis bakom ratten i en racerbil, så det är förståeligt att han upprepade det gamla ordspråket ”först är att inte ta några mål”. Faktum är att sedan den där 1-2-förlusten hemma mot Spal har han vunnit 1-0 i 27 av 61 matcher: procenten stiger till över 44 %, vilket visar att den där kommentaren om ”kort nos” – som egentligen var mer avsedd att illustrera Allegris filosofi: det viktiga är att vinna mästerskapet, och vem bryr sig om det bara är med en poäng – faktiskt har påverkat hans sätt att spela fotboll, åtminstone från en viss punkt i karriären och framåt. Och om det är sant att det nästan alltid är det senaste minnet man har av en person som styr ens åsikt om denne, så har Allegri, mot sin vilja, blivit symbolen för en fotboll som (enligt vad man säger) ingen gillar längre. Alla anklagar honom för de senaste tre åren i Juve, som visserligen har varit mer besvikelse än tillfredsställelse, och få gräver i minnet efter de stora glimtar av ”bel giuoco” (för att använda Berlusconis uttryck, som på Gallianis råd tog honom till Milan) som han visade upp först i Rossonero och sedan i Bianconero.

omdömen och fördomar—  Det har skrivits att Allegri har fördelen – eller nackdelen, beroende på hur man ser det – att alltid tro sig vara lite smartare än andra, och därför finns det mycket av den typiska livornesiska karaktären, som är rolig och hånfull, i hans ”outsagda” kommentarer, som växlar mellan spydiga pikar och, tvärtom, häftiga utbrott i tv mot hans tillfälliga (Sacchi) eller långvariga (Adani) kritiker. finns det mycket av den typiska livornesiska karaktären, rolig och hånfull. Det tynger honom inte, tvärtom, att hamna på listan över ”resultatorienterade” i motsats till ”spelorienterade” eller påstådda sådana. Trogen sin pragmatism betraktar Allegri vissa diskussioner om spelkvalitet som en ren stilövning, vag om inte rent av överflödig: ”Om ni vill ha nöje, gå på cirkus”, sa han när vissa kommentarer irriterade honom mest. Men om vi återvänder till siffrorna, så vann han i sin debut på en stor klubb, nämligen Milan, ligan med 65 gjorda mål, vilket var det näst bästa anfallet i ligan efter Inter (69 mål). Å andra sidan släppte han bara in 24 mål, vilket bekräftar – som han själv upprepade i början av sitt andra äventyr i Rossonero – att ”i Italien vinner den som släpper in minst mål. Under de senaste åren är det bara Sarri, i Juve, som har vänt trenden”. Med detta sagt verkar fördomarna om Allegri som en (o)sund förespråkare av en spekulativ, defensiv och därmed lite spännande och engagerande fotboll vara uppriktigt sagt orättvisa. De sägs vara ett resultat av de senaste tre åren i Juventus, som varit fattiga på framgångar och spelglädje, en följd av ett lag som successivt tömts på talang, vilket tvingat honom att göra nödvändigheten till en dygd (vilket åtminstone delvis skulle kunna förklara de 44 % av 1-0-segrarna) och en kris inom klubben, där Allegri fick agera åskledare för att skydda spelarna från de strömningar som blåste från alla håll. Men Allegris första Juve hade också gjort succé i Europa, bortsett från de två förlorade Champions League-finalerna 2017 och 2019. På andra sidan vågskålen finns dock fem ligatitlar och fyra italienska cupvinster i rad, plus två italienska supercupvinster. Visst, det är Buffon-Barzagli-Bonucci-Chiellini i försvaret, Pjanic på mittfältet, Tévez (även om det bara var en säsong), Dybala, Higuain och Mandzukic i anfallet.

Fotboll är enkelt—  Men det är Allegri själv som hävdar att spelarna är viktigare än spelet, i motsats till sina kollegor (de flesta) som istället anpassar spelarna efter spelsystemet. I motsats till vissa dogmer anser Max istället att ”det inte är spelsystemen som vinner, utan spelarnas tekniska färdigheter. Fotboll är enkelt: defensiv organisation och individuell teknik”. I Sportweek, juni 2009, efter en fantastisk säsong som tränare för Cagliari (redan klar vid slutet av första omgången), sa han vid sin debut som tränare i Serie A: ”Jag har olika åsikter om fotboll än någon som Mourinho: jag sätter spelarna i centrum, inte tränaren. Jag får ont i magen av att höra folk filosofera om formationer och speluppställningar”. Ord som han för övrigt yttrade efter att ha visat upp ett offensivt, briljant spel med bollen på marken, vilket gav honom utmärkelsen Panchina d’oro som ligans bästa tränare. Ord som dock kostade honom anklagelser om en offensiv taktik fattig på idéer, till förmån för individuella initiativ och i allmänhet en (överdriven) frihet som lämnades åt spelarna. När man har talanger som Ibra och Robinho i sitt första Milan (som bevis på sin pragmatism ersatte han i januari den nedåtgående Ronaldinho med den hårdföre Van Bommel och vann ligan) eller Dybala och Tevez i Juve, verkar det inte vara någon dålig idé att släppa tyglarna lite. Allegri själv förklarar det ännu tydligare: ”I fotboll finns det olika kategorier. Det finns spelare som vinner Champions League, de som vinner ligan och de som inte vinner någonting”. Till den första kategorin hör utan tvekan Modric, stjärnan i sitt nya Milan, som anser att spelarnas kvalitet är viktigare än taktiken (Max dixit). Det återstår att se om detta är en provokation eller en verklig övertygelse, med tanke på att hans kollegor som gått till historien (Sacchi, Guardiola… för att nämna de senaste) är de som banat nya vägar till segern.