Den 19 mars 1976 vann Eddy den sjunde Classicissima. “För femtio år sedan gjorde jag det omöjliga: de sa att jag var slut. Det här loppet har präglat mitt liv. Tadej måste dra ifrån Van der Poel på Poggio, annars…”
Det är rekordet över alla rekord, och i övermorgon är det exakt femtio år sedan det sattes. Den 19 mars 1976 vann Eddy Merckx Milano-Sanremo, ”ett lopp som präglat mitt liv”, för sjunde gången: aldrig tidigare skådat. I Classicissima, och i inget annat stort cykellopp: då som nu är den sjunde segern ett berg som är omöjligt att bestiga för vem som helst. Det är därför inte förvånande att höra Eddy säga att han på lördag ”kommer att vara hemma i Belgien framför tv:n och titta på loppet. Jag tror inte att jag någonsin har missat ett”. Det är fyra dagar kvar till den 117:e upplagan av Classicissima och de kommer att flyga förbi, för aldrig tidigare har väntan varit så spännande: kommer Tadej Pogacar äntligen att lyckas vinna, efter fem misslyckade försök? Eller måste han återigen ge sig för Mathieu Van der Poel som jagar sin tredje raka seger? De kommer förstås inte att vara ensamma, Sanremo är oförutsägbart som inget annat, men den här gången är prognosen framför allt deras sak: sedan Flandern 2024 har de å andra sidan delat på alla Monumenten.
Merckx, vad tycker du?

”Att det kan vara Pogacars tur om… han attackerar vid rätt tillfälle. Men den Van der Poel vi såg i Tirreno-Adriatico, inte bara för de två etapperna han vann, kommer inte att vara lätt att slå. Tvärtom. Tadej måste dra ifrån honom, för om de fortfarande är tillsammans efter 300 kilometer på Via Roma… skulle favoriten vara Mathieu. Den långa distansen kan vara till nederländarens fördel.”
Nyligen sa hon till L’Équipe att den här Pogacar påminner henne om Merckx före fallet på velodromen i Blois 1969…

”Ja, jag ser inte så många skillnader. Det fanns dagar då jag vann med stor marginal över alla, som i Liège 1969 eller etappen Tre Cime di Lavaredo i Giro d’Italia 1968. I Tadej ser jag samma beslutsamhet. Men låt oss stanna här, för som ni vet gillar jag inte jämförelser, särskilt inte om man jämför olika epoker”.

Vad tycker du om den fjärde segern han tog i Strade Bianche för tio dagar sedan?

”Att han är nummer ett! Men det är klart att han i Sanremo, på grund av loppets karaktär, i alla fall kommer att få det tuffare.”

Var borde han attackera för att ha störst chans?

”På Poggio. Även om han kan dra ifrån alla på Cipressa, var det förra året bara Van der Poel och Ganna som lyckades hänga med honom. Han klarar av långa utbrytningar, men i Sanremo ökar risken att de hinner ikapp dig. Och om det blåser stark motvind på Cipressa blir det väldigt svårt att göra skillnad. Trots att det är Tadej Pogacar.”

Säkert är att La Classicissima hittills är den största skillnaden mellan er: för henne sju segrar på tio deltaganden, för världsmästaren noll på fem. Och i alla fall kommer han inte att nå sju…

Han ler. ”Tja, vi får se. Det beror också på när han slutar och om han inleder serien på lördag. Men låt oss säga att det är svårt för honom att klara det”.

Kan Italien hoppas på Ganna?

”Hoppas, ja. Om han har tagit två andraplatser betyder det att han har potentialen att vinna i benen. Det verkar som att han, jämfört med 2025, har försökt flytta fram sin första stora formtopp lite, eftersom han även satsar på Roubaix. På lördag får vi se om det var ett val som lönade sig eller inte.”

Låt oss gå tillbaka 50 år: förväntade du dig att vinna och därmed överträffa Costante Girardengos sex segrar?

”Det var säkert inte många som förväntade sig det. Som jag sa i intervjun med Adriano De Zan efter segern, tyckte jag det var synd att många tidningar hade skrivit ”Merckx är slut, Merckx finns inte längre”. Jag bevisade att jag inte var sportligt död ännu, även om jag hade haft fysiska problem efter olyckan och frakturerna i Touren 1975”.

Var du rädd för att förlora?

”Jag försökte göra det omöjliga, satsade allt för att dra ifrån De Vlaeminck, Maertens, Sercu… för i spurten hade jag riskerat att bli besegrad. Och jag var säker på att jag skulle vinna först när jag lyfte armen på Via Roma”.

Sju segrar: vi kan tänka oss att det är svårt att välja den vackraste…

”Nej, det är tvärtom lätt”.

Berätta gärna.

”Den första, den från 1966 (på fredag är det 60 år; red.). Jag hade inte fyllt 21 år ännu och det var min första stora framgång. Något exceptionellt, med tanke på min ålder. Jag hade avslutat militärtjänsten en månad tidigare… Och dessutom var det startskottet för en rad segrar i Italien. Det gjorde mig populär i ert land, som sedan blev mitt andra hemland. Det var massor av publik, både längs vägen och vid målet. Det var en ritual, man körde ofta den 19 mars. Jag kom från vintern där jag hade kört på bana, och det gav mig en rejäl skjuts framåt.

Sammanfattningsvis: Milano-Sanremo för dig…

”Det fick mig att inse att cykling kunde bli mitt liv, vilket det faktiskt blev”