Turken, silvermedaljör i OS, vann även EM i individuella tävlingen. En person med en speciell stil: “Jag lärde mig skjuta under militärtjänsten. Min stil? Jag har aldrig imiterat någon, hemligheten ligger i andningen och kontrollen. Det verkliga målet finns inom dig.”

Yusuf Dikec, just han. Här är han (igen), den olympiske James Bond, mannen med pistolen. Skytten som aldrig behöver fråga. Han vann det senaste EM (mot tysken Paul Frohlich). Med händerna i fickorna. ”Jag höll i ett vapen för första gången under militärtjänsten. Min instruktör märkte min beslutsamhet och sa: ’Du borde prova den här sporten’. Det gjorde jag. Och jag har inte slutat sedan dess.” I Paris blev han den lugna och avslappnade revolvermannen. Senare förvandlades han till en meme, en idol, en karaktär. Något mellan Taxi Driver och en Marvel-hjälte. Hollywood ringde honom. ”Ja, det var ett skämtsamt påpekande om den nya James Bond-filmen. Jag svarade: ’Mitt jobb är att träffa målet, Bonds jobb är att hålla sig vid liv’. Roligt.” Uppvuxen i Göksun, Turkiet, 52 år, en dotter, en katt. Och den ikoniska posen som har blivit en legend över hela världen. Hyllad, uppskattad, firad. Mycket imiterad. Yusuf ler: ”Ibland känner folk igen mig på de mest oväntade ställen”, berättar Yusuf för Sports Predictions, ”till exempel i mataffären. Det är konstigt men trevligt. Populariteten kan vara tröttsam, men jag ser det som ett tecken på människors kärlek”.

Hur har ditt liv förändrats efter OS-silvret?

”Nu laddas batteriet i min telefon ur mycket snabbare. Skämt åsido, jag har fått otroligt mycket stöd från hela världen. Det gör mig ödmjuk, men mitt liv är fortfarande detsamma: träning, te, familj och koncentration”.

Och Tarçın, kanel, hans katt.

”Ja, hon är självständig, envis och elegant. Hon är 7 år gammal och är en brittisk korthårskatt. Det är kanske därför vi kommer så bra överens. Jag älskar djur. Katterna ger mig lugn i livet. Jag är född i en liten stad där disciplin och respekt betyder allt. Jag tjänstgjorde länge i armén. Nu är jag professionell idrottare, men jag lever fortfarande ett enkelt liv: lugna morgnar, starkt te och just min katt Tarçın”.

Vad har OS gett dig?

”OS är höjdpunkten för alla idrottare, men för mig handlar det mer om att representera mitt land än att tävla. Vid varje slag känner jag flaggan på min axel. Jag vill visa vad disciplin, tålamod och tro kan åstadkomma.”

Och vad tycker du om framgången i EM?

”Det här resultatet visar att framgången inte var en slump. Varje tävling berättar en ny historia, men beslutsamhet, disciplin och lugn förblir desamma.”

Du har fått mycket konstiga förfrågningar från hela världen. Har det varit någon som varit särskilt absurd och förvånat dig?

”Jag har fått meddelanden från alla håll, inte bara från Turkiet. Vissa var rörande, andra väldigt kreativa. En person skrev: ”Du är så bra på att träffa målen, jag antar att du också träffar hjärtan”. Jag log: ibland börjar folk se dig inte bara som en idrottare, utan som en symbol. Jag dedicerade medaljen till mitt land, Turkiet, och till alla unga idrottare som arbetar i tysthet. Medaljen är min, men stoltheten är allas vår”.

Och den vid EM?

”Till min dotter. Hon är den första personen jag tänker på efter varje framgång. I den här medaljen finns också hennes tålamod, hennes kärlek och det förtroende hon har för mig.”

Finns det en metafor bakom din sport?

”Skytte handlar om balans: inte aggressivitet, utan koncentration, andning och kontroll. Det verkliga målet finns inte på pappret, det finns inom dig.”

Ursäkta, varför använder du en så personlig stil?

”Det kommer naturligt för mig. Jag har aldrig imiterat någon, den här stilen är ett resultat av erfarenhet. Om resultaten talar för sig själva behöver stilen inte säga något.”

Du stoppar händerna i fickorna, bär bara glasögon och använder nästan ingen utrustning. Har denna stil ett namn?

”Låt oss kalla den ’lugnt precision’. Händerna i fickorna påminner mig om att vara avslappnad och inte tänka för mycket”. Hur kontrollerar du dina känslor?

”Med andningen. Varje slag börjar och slutar med andningen, det är så jag hanterar adrenalinet och behåller koncentrationen. Man behöver ett kallt huvud och ett passionerat hjärta. Utan känslor tappar man målet, utan lugn tappar man precisionen.”

Har det funnits någon svår period i din karriär då du funderat på att sluta?

”Ja, många gånger. Skador, trötthet, tid borta från familjen. Men varje gång jag funderade på att sluta kom jag ihåg varför jag börjat.”

Vad gör du förutom att skjuta?

”På fritiden älskar jag att umgås med min dotter och min katt. De påminner mig om lugn, tålamod och vad som verkligen betyder något i livet. Ibland är det mer värdefullt än något annat att vara med dem i naturen, i tystnaden eller bara hemma.”

Även mer än en olympisk medalj?

”Absolut. Även om det var i Paris som alla år av hårt arbete gav resultat. Att se de turkiska flaggorna på läktaren var en obeskrivlig känsla. Och bakom kulisserna, att knyta vänskapsband med idrottare från hela världen. Det är ovärderligt.”