F.d. cyklist, prickig tröja i Tour de France och tvåa i Giro d’Italia 1987. Efter att ha lagt av fullbordade hon sin könskorrigering: ”Först nådde jag botten, sedan växte barnen upp och jag bestämde mig för att träda fram i ljuset”
Philippa York är idag en så uppskattad författare att hon vann priset för årets sportbok i Storbritannien, utdelat av William Hill, för sin bok ”The Escape”, skriven tillsammans med David Walsh. Hon berättar om sitt liv, även det som Robert Millar, en cyklist som under 15 år lyckades vinna den ikoniska prickiga tröjan i Tour de France 1984 och komma tvåa i Giro d’Italia 1987. En klättrare som utmanade inte bara gruppens djungel, utan också den inre konflikt som ledde till att han valde att bli Pippa York.

Pippa, hur skulle du beskriva den cyklist du var?

”Som en person som var helt annorlunda än den som kom hem till familjen. När man är duktig på något offentligt som cykling har folk en uppfattning om en, men den speglar inte vem man egentligen är.”

Hur minns du dina framgångar?

”Resultatet var viktigt, men jag gillade framför allt tävlingen: jag ville ha inflytande över hur loppet skulle gå, jag nöjde mig inte med att bara hänga med i klungan. Om jag kunde vara avgörande accepterade jag vilket resultat som helst.”

Vad tyckte du om att tävla i Italien?

”Jag älskade Milano–Sanremo. När slätten var över klättrade man uppför Turchino: på andra sidan kom solen fram, man såg blått och kände havet i luften. I det loppet kändes det som att vara på en 300 km lång arena, en där man cyklade på platser man sett på gamla foton, där den där stora mästaren fått punktering, där den andre gjort en attack. Jag älskade det.”

Det roligaste minnet från ett lopp?

”Giro 1987. Vi är i en uppförsbacke, regn och blåst, i en tät klunga. Uppe på toppen hade alla lag utom mitt någon som stod med jackor och varma drycker. Där var de från Carrera för Stephen Roche och Roberto Visentini: jag ligger bakom Roberto, ser att de ger honom en vattenflaska men han vill inte ha den. Då sträcker jag ut handen och tar den själv. Jag frågade först Roberto om han ville ha den, han skakade på huvudet och då drack jag den: det var varm choklad, utspädd med något som jag tror var grappa. Jag tog en rejäl klunk, sedan drack jag upp allt. Wow, vilken känsla… Strax efteråt var det en nedförsbacke mitt i de låga molnen: jag trodde att jag var i en dröm, på grund av all alkohol jag hade druckit. Jag minns inte ens hur den etappen slutade.”

Hur var gruppen under de åren, mellan strävan att vara bland de bästa och dina inre konflikter?

”Jag lärde mig tidigt att dölja mina känslor, som man aldrig får visa under ett lopp. Gruppen var en djungel, cykling en märklig individuell men lagbaserad sport, där alla var dina motståndare. Jag tyckte om att vara i den extremt fientliga miljön, att se hur alla reagerade på pressen: de som alltid var tysta, de som blev arga. Den överdrivna maskuliniteten berodde på att det inte fanns mycket mångfald: alla var västerlänningar, alla förenade av att tala gruppens språk, av de oskrivna reglerna som ingen förklarar för dig om du inte gör fel.”

Vad känner du när du ser bilder på Robert Millar på cykel?

”Jag skäms inte för den jag har varit, tvärtom tycker jag att jag borde vara tacksam för att jag har hållit mig frisk och kunnat tävla.”

Du har beskrivit din pensionering som början på din ”Escape”, din flykt.

”Först och främst var jag tvungen att nå botten: jag kämpade mot depressionen – det händer människor som byter kön. Jag tror att de första fem åren efter att jag slutat var de värsta i mitt liv: det handlade inte bara om vad jag kände inombords, utan också om slutet på min karriär och tvivlen på vad som skulle få mig att gå vidare.”

Vad gav dig modet att leva öppet som Pippa?

”Jag var inte längre en offentlig person. Jag hade fått nog av cyklingen, jag ville vara något annat och få vara ifred. När jag började skriva gjorde jag det dock fortfarande under mitt gamla namn, Robert Millar, och jag tyckte inte att det var rätt för mig längre: privatlivet hade varit viktigt, men det kom en tidpunkt då jag inte behövde det längre. Det var en kombination av saker: barnen hade vuxit upp och behövde inte längre skyddas, jag hade blivit ombedd att medverka i tv och dessutom ville jag skriva under mitt nya namn.”

Idag kommenterar hon cykelsporten: hur mycket har den utvecklats jämfört med när hon tävlade?

“Jag tror att den har utvecklats långsammare än samhället när det gäller att acceptera mångfald, till exempel. Idag finns dock inte längre det hat mot rivalerna som fanns förr: de är mer vänner, de har mer respekt för varandra som människor. När jag tävlade fanns det mer rivalitet. Ur teknisk synvinkel tror jag att många saker har förbättrats, men taktiken, dynamiken i hur gruppen rör sig är alltid densamma: den starkaste ligger framme och de andra bakom”.

Är Tadej Pogacar den starkaste?

“När jag ser på honom ser jag någon som njuter av nöjet och tävlingen, utan att behöva bära samma börda som Remco Evenepoel bär på, som måste tävla med arvet efter Eddy Merckx och allt vad cykling innebär i Belgien. Jag tror att cykling först nyligen har blivit ett heltidsjobb för Pogacar, också för att han är så stark fysiskt att jag inte tror att han har prövats till 100 % av sin förmåga. Han skulle behöva en rival, en som är i hans klass. I klungan finns det inte längre en rivalitet av typen Moser mot Saronni som vi var vana vid. Vem vet, kanske kommer den.”