Före detta cyklist, prickig tröja i Tour de France och tvåa i Giro d’Italia 1987, efter pensioneringen fullbordade han sin könskorrigering: ”Först nådde jag botten, sedan växte barnen upp och jag bestämde mig för att komma ut.”

Philippa York är idag en så uppskattad författare att hon vann William Hills pris för årets sportbok i Storbritannien med sin bok ”The Escape”, skriven tillsammans med David Walsh. Hon berättar om sitt liv, även det liv hon levde som Robert Millar, en cyklist som under 15 år lyckades vinna den ikoniska prickiga tröjan i Tour de France 1984 och kom tvåa i Giro d’Italia 1987. En klättrare som inte bara utmanade djungeln i klungan, utan också den inre konflikt som ledde till att han valde att bli Pippa York.

Pippa, hur skulle du beskriva cyklisten du var?

”Som en person som var helt annorlunda än den som kom hem till familjen. När du är bra på något offentligt som cykling har människor en åsikt om dig, en åsikt som dock inte speglar den du är.”

Hur minns du dina framgångar?

”Resultatet var viktigt, men jag gillade framför allt tävlingen: jag ville ha inflytande över hur loppet skulle gå, jag nöjde mig inte med att hänga med i gruppen. Om jag kunde vara avgörande accepterade jag vilket resultat som helst.”

Vad tyckte du om att tävla i Italien?

“Jag älskade Milano-Sanremo. När slätten var över klättrade man uppför Turchino: på andra sidan kom solen fram, man såg blått och kände doften av havet. Det loppet kändes som att vara i en 300 km lång arena, där man cyklade på platser man sett på gamla foton, där den stora mästaren hade fått punktering, där den andra hade attackerat. Jag älskade det.”

Det roligaste minnet från cyklingen?

”Giro 1987. Vi är i en uppförsbacke, det regnar och blåser, i en liten grupp. På toppen hade alla lag utom mitt någon som delade ut jackor och varma drycker. Det var de från Carrera för Stephen Roche och Roberto Visentini: jag är bakom Roberto, jag ser att de ger honom en vattenflaska men han vill inte ha den. Så jag sträcker ut handen och tar den själv. Jag frågar först Roberto om han vill ha den, han skakar på huvudet och då dricker jag den: det var varm choklad, spädd med något som jag tror var grappa. Jag tar en stor klunk, sedan dricker jag upp allt. Wow, vilken känsla… Strax efteråt var det en nedförsbacke mitt i de låga molnen: jag trodde att jag var i en dröm, på grund av all alkohol jag hade druckit. Jag minns inte ens hur den etappen slutade. Hur var gruppen under de åren, mellan strävan efter att vara bland de bästa och dina inre konflikter? Jag förstod tidigt hur jag skulle dölja mina känslor, som man aldrig får visa under ett lopp. Gruppen var en djungel, cykling är en konstig individuell men samtidigt lagidrott, där alla är dina motståndare. Jag gillade att vara i den extremt fientliga miljön, se hur alla reagerade på pressen: vilka som alltid var tysta, vilka som blev arga. Den överdrivna maskuliniteten berodde på att det inte fanns mycket mångfald: alla var västerlänningar, alla talade gruppens språk, alla följde de oskrivna reglerna som ingen förklarar för dig förrän du gör fel.”

Vad känner du när du ser bilderna på Robert Millar på cykeln?

”Jag skäms inte för den jag var, tvärtom tycker jag att jag borde vara tacksam för att jag förblev frisk och kunde tävla.”

Han beskrev sin pensionering som början på sin ”Escape”, sin flykt.

”Först måste jag nå botten: jag drabbades av depression, vilket händer människor som byter kön. Jag tror att de första fem åren efter att jag slutat var de värsta i mitt liv: det handlade inte bara om vad jag kände inombords, utan också om slutet på min karriär och tvivlen om vad som skulle få mig att gå vidare.”

Vad gav dig modet att leva öppet som Pippa?

“Jag var inte längre en offentlig person. Jag hade fått nog av cykling, jag ville vara något annat och leva i fred. När jag började skriva gjorde jag det fortfarande under mitt gamla namn, Robert Millar, och jag tyckte inte att det var rätt för mig längre: privatlivet hade varit viktigt, men det kom en tidpunkt när jag inte behövde det längre. Det var en kombination av flera saker: barnen hade vuxit upp och behövde inte längre skyddas, jag hade blivit ombedd att medverka i tv och sedan ville jag skriva under mitt nya namn.”

Idag kommenterar han cykling: hur mycket har den utvecklats jämfört med när han själv tävlade?

“Jag tror att den har utvecklats långsammare än samhället när det gäller att acceptera mångfald, till exempel. Idag finns dock inte längre det hat mot sina rivaler som fanns tidigare: de är mer vänner, de har mer respekt för varandra som människor. När jag tävlade fanns det mer rivalitet. Tekniskt sett tror jag att många saker har förbättrats, men taktiken, vibrationerna i hur gruppen rör sig är alltid desamma: den starkaste ligger i täten och de andra bakom”.

Är Tadej Pogacar den starkaste?

“När jag ser på honom ser jag någon som njuter av tävlingen utan att behöva bära samma börda som Remco Evenepoel, som måste tävla med arvet efter Eddy Merckx och allt vad cykling betyder i Belgien. Jag tror att cykling först nyligen har blivit ett heltidsjobb för Pogacar, också för att han är så stark fysiskt att jag inte tror att han har testats till 100 % av sin förmåga. Han skulle behöva en rival, någon som är i hans klass. I gruppen finns det inte längre någon rivalitet som den mellan Moser och Saronni som vi var vana vid. Vem vet, kanske kommer det en sådan.”