Ninna, fyra segrar i världscupen, har också skrivit en bok: ”När jag kramar Fede blir hon spänd. Jag slutade som journalist för att inte skada henne. Hon är väldigt stark mentalt och gör mirakulösa framsteg.”

Jag var väldigt liten, alltid den minsta. Om jag kom tvåa klättrade jag upp på podiet och nådde knäna på den som kom först. Jag var verkligen liten.” Ninna Quario visar sin ömhet när hon minns det lilla barnet som desperat ville ha sin första seger. ”För att komma snabbare i mål körde jag rakt fram, jag tog inte någon port.” Fyra segrar i världscupen, den rosa lavinan föddes den dag då den sjuttonåriga Ninna vann World Series i Stelvio och Claudia Giordani kom tvåa, Wilma Gatta fyra, Daniela Zini femma, Bieler sjua och Gamper åtta: sex italienare bland de åtta bästa. ”La Sports Prediction” rubricerade: den blå kvinnliga lavin. Det tog några dagar till innan man kunde skriva rosa lavin. Vi var det första kvinnliga laget som blev omtalat, fram till dess bestod italiensk kvinnlig idrott av individualitet: Calligaris, Ragno, Simeoni, Pigni, Giordani. Men Marta Bassino har vunnit mer än vi alla tillsammans, den verkliga Valanga är den nuvarande. Sofia Goggia har vunnit 26 gånger, Federica Brignone 37. Det går inte ens att jämföra.”

Federica Brignone är hennes dotter.

“En dag slutade de säga att hon var min dotter, plötsligt blev jag Brignones mamma. Det var när Fede tog sin första pallplats i Coppa, 2009. Nu presenterar även mina vänner mig för andra människor och säger: ’Det här är Brignones mamma’. Jag skulle vilja säga: ’Åh, jag heter Ninna’… Jag skojar, jag är glad över det.”

På vilket sätt liknar ni varandra?

”I vår energi, i att vi är outtröttliga. Och sedan i vår beslutsamhet, i vår tävlingsinstinkt, vi är båda envisa.”

På vilket sätt skiljer ni er åt?

”Hon är mycket starkare än jag. Även mentalt: jag blev nedstämd när jag mötte svårigheter, Fede reagerar mycket bättre. Vi är olika när det gäller bilar: hon kör fort, jag kör långsamt, jag hatar fart och allt som ger för mycket adrenalinkick. Det är däremot hennes grej. Hon är mycket mer feminin än jag: hon sminkar sig, klär sig snyggt, dansar bra. Jag är hopplös på att dansa, att gå i högklackat, jag ramlar omkull. På min tid var vi illa klädda. Nu är alla vackra. Hur mycket har skidåkning förändrats under de senaste 40 åren? Mycket. Idag är idrottarna proffs i alla avseenden: hur de tränar, hur de tjänar pengar. Visst, jag köpte en bil när jag var 18, men det går inte att jämföra med idag. Jag tränade genom att spela tennis på sommaren. Jag sprang nedför, vilket är det bästa sättet att förstöra knäna och skada sig. Och även när det gäller utrustningen: vi hade skidor som inte svängde, ärligt talat tror jag att jag åker bättre idag vid 64 års ålder än när jag vann i världscupen. För att inte tala om karriärens längd: vid 24, den ålder då jag slutade, hade Fede ännu inte vunnit sin första tävling.

Åkte ni skidor tillsammans när hon var liten?

“Jag åkte skidor med henne fram till sjätte månaden av graviditeten. Hennes första skidor, av plast, stal hon från en butik. När hon var två år tog vi med henne på de brantaste backarna mellan våra ben, hon tyckte det var jättekul.”

Är ni vänner?

”Nej, vi är mor och dotter. Jag har nästan bättre kontakt med Davide, som berättar allt för mig, han är mer kramig. Om jag kramar Fede blir hon stel.”

OS var hennes stora bekymmer.

“En mardröm. Min första gång, i Lake Placid 1980, var jag 18 år och hade börjat säsongen som världsetta i slalom. Men jag hade blivit kär i lagets läkare och var lite mentalt ur balans. I den åldern kan stor kärlek ha den effekten, tävlingarna var en katastrof, jag kom aldrig i mål, jag ramlade. De sa att jag skulle tävla i storslalom, men inte i slalom. Det var en chock för mig, eftersom jag inte tyckte att jag förtjänade att uteslutas. Två dagar före slalomen blev en av de andra sjuk och det blev min tur: fjärde plats med 3 hundradels sekund, det bästa resultatet för hela den italienska skidlandslaget. Vid de andra OS, i Sarajevo, var jag i toppform, men jag blev förkyld under öppningsceremonin och blev sjuk: jag kom på sjunde plats, och det var verkligen en stor besvikelse. Den tävlingen vann Paola Magoni, som verkligen inte var favorit. Det var lite av en chock.

Hon har varit journalist vid ytterligare nio OS, de fyra senaste även som mamma.

”Jag har alltid älskat att skriva. Sedan mars 1974 har jag fört dagbok, jag tyckte redan då om att berätta.”

Nu har hennes dagbok blivit en bok: ”Due vite” (Två liv). Hennes och Federicas.

”Hon läser den och säger att hon tycker den är rolig.”

Har det skapat problem med Federica att du skriver om skidåkning?

”Nej. Jag skrev ofta i första person, som mamma, och det var de artiklarna som blev bäst. Det var roligt att intervjua henne. Men när det gick dåligt och jag var tvungen att intervjua de andra var det inte så kul.”

Varför slutade du som journalist för tre år sedan?

”Jag blev lite besviken på ett visst sätt att bedriva journalistik och insåg att jag kunde vara skadlig för Fede. Jag insåg att det var dags att sluta.”

Kommer du att åka till Cortina för dessa OS-tävlingar?

”Om Fede tävlar kommer jag att vara där. Man får inte vara optimistisk i livet, för då blir det problem. Han gör nästan mirakulösa framsteg, men allt beror på när han sätter på sig skidorna.”

Är du rädd när dina barn åker skidor?

“Jag är rädd att de ska bli besvikna, jag är rädd att de inte ska må bra. Jag har ingen kontroll över deras liv, så svaret är nej. Jag är optimistisk.”

Federica är 35 år. Borde hon sluta?

”Hon vill bestämma själv, hon vill inte sluta på grund av en skada. Men det är ett tabubelagt ämne: jag försöker att inte stressa henne, för alla har i månader inte gjort annat än att fråga henne om OS.”