För MVP i volleyboll-VM från Brescia (”Men i finalen skulle Romanò ha förtjänat det”) är det andra världsmästerskapet: ”Vid 23 års ålder har jag uppnått omöjliga mål, jag får inte tänka på det”
Festen hölls på den italienska restaurangen ”A mano Bgc” i Makati, ett centralt område i Manila. ”Vi åt, drack och sjöng”, berättar Alessandro Michieletto. “Vi sjöng låtar av Sfera Ebbasta, rap, trap, allt lite okultiverat, för att peppa oss. Redan på bussen hade vi ställt till med ett liv, alla hoppade och dansade till musiken som vår DJ, Luca Porro, hade valt. En mycket dålig DJ, måste jag säga.” Vi tog också en nattlig promenad. ”Vi kom tillbaka till hotellet strax efter ett, packade våra väskor och eftersom avgången till flygplatsen var klockan fyra, gick vi på en promenad i Makati. Mitt i natten. Det var en fin stund.” En intim stund, bra för att börja inse vad denna grupp har åstadkommit.
Alessandro Michieletto valdes till MVP. Han är världens bästa spelare…
Ja, det är priset, men det betyder inte att jag är världens bästa spelare. Jag kan ha varit det i denna turnering. Och det är ett pris för hela turneringen i allmänhet, inte för finalen, för annars skulle de ha belönat Yuri (Romanò, red.), han förtjänade det mer än jag. Men visst, det är en utmärkelse som gör mig stolt och som ger mig lite rysningar. Under prisutdelningen var jag väldigt rörd, vilket inte är likt mig. Jag blir sällan upprörd när det gäller volleyboll. Men där var jag verkligen upprörd: jag var redan förvirrad över segern… Men jag vill säga att i vårt lag, med tanke på hur vi spelade från åttondelsfinalen och framåt, skulle alla ha förtjänat MVP-utmärkelsen.”
Känner du dig som den bästa av alla?
“Tja, för tillfället tror jag att många kommer att höja ribban för sina förväntningar. Och jag måste försöka bekräfta den bedömningen på planen. Därefter förblir jag den jag var, och jag tror att jag alltid kommer att förbli: en som spelar med lätthet. Det är inte en utmärkelse som gör mig mer nervös eller ger mig mer ansvar.”
Matchen mot Polen presenterades som en duell mellan dig och Leon. Han hade sagt: ”Jag känner mig verkligen stark, men om Italien är starkare får vi se på planen…”
”Men det var Italien mot Polen, inte Michieletto mot Leon. Med dem vann vi som ett lag, för det är bara så man kan vinna sådana matcher. I detta VM har det tydligt visat sig att det aldrig är en enskild spelare som avgör resultatet. Förutom Aleksander Nikolov som gör allt själv, eller nästan, i Bulgarien.”
Efter förlusten mot Belgien, tänkte du att ni inte skulle klara det, att ni skulle bli utslagna direkt?
“Jag måste vara ärlig: den matchen fick varningsklockorna att ringa. Men efter det, med all ödmjukhet, visste vi att vi kunde slå Ukraina, så jag skulle inte kalla det rädsla. Vi sa bara till varandra, om och om igen, att för oss började det direkt, före de andra, den avgörande fasen, där vi inte hade råd att göra några misstag. Men det är sant att vi också är en grupp av lite ”idioter”, och därför uppstod en fix idé mellan matcherna mot Belgien och Ukraina: många av oss fortsatte att ställa samma fråga till team manager Giretto: ”Har du redan köpt biljetterna? Har du redan köpt biljetterna?”. Som om det var självklart att vi skulle bli utslagna. Och eftersom det inte behövdes efter segern mot Ukraina, tänkte vi att det skulle bringa tur och det blev en catchphrase. Giretto fortsatte att höra det upprepas före åttondelsfinalen och kvartsfinalen. Och till slut var vi de sista som åkte hem.
Ett avgörande ögonblick i turneringen var starten av åttondelsfinalen mot Argentina: du började med 0/6 i anfall. Vad tänkte du i de ögonblicken?
“Det var inte lätt, men jag har blivit bättre på det med åren. Som ung hade jag nog inte återhämtat mig. Nu kan jag nollställa. Och om jag sedan gör ett par poäng, återfår jag självförtroendet och felen glöms bort. Jag har jobbat på det.”
Om jag ber dig att blunda och tänka på en av dina insatser i turneringen, vilken ser du då framför dig?
”Det finns två: en försvarsspel på en diagonal från Sasak. Och täckningen vid 22-22 i andra set, också mot Polen.”
Två som försvarare…
”Exakt. I den matchen gillade jag mig själv mycket för det: jag var bra i mottagningen, försvaret och täckningen. Det är sant att när det gäller täckningen kan man säga att om jag sträcker ut mig ordentligt täcker jag en stor del av planen (skratt, red.). I semifinalen spelade jag en match à la… Daniele Lavia”.
Hur stor del har Ferdinando De Giorgi haft i segern i detta VM?
“Det är lugnet. Förmågan att ta sig ur en svår situation, som i början av detta VM. Det är klarsynen i att ta sig an en känslig och tuff match som semifinalen mot Polen. Och förmågan han har gett oss att lära av våra misstag. I det avseendet var förlusten mot Polen i Nations League till nytta när vi mötte dem igen här. Han och hans stab har inte gjort några taktiska misstag.”
Vid 23 års ålder har han redan vunnit två VM-titlar. Och nu kommer VM att spelas vartannat år. Hur långt kan Michieletto nå?
”Det är sant, jag når mål som är omöjliga för min ålder. Jag inser det nästan inte ens. Och kanske är det just det som är min hemlighet: hur jag är på planen, hur jag har kul, hur lugn jag är. Jag är rädd att det skulle vara kontraproduktivt om jag stannade upp och tänkte på vad jag har gjort och redan vunnit.”
