Pozzeccos lag (med sorgband på armen för Giorgio Armanis bortgång) besegrar det mycket blygsamma Cypern med 89-54 och möter nu Slovenien
Pozzecco sa det efter segern mot Spanien: ”Vi har återfunnit vår identitet”. Det kommer att behövas mycket mot Slovenien på söndag, i åttondelsfinalen i Riga. Italien som vet hur man lider mot Luka Magic Doncic. Ta inga åtaganden. Italien går in i denna andra fas efter att ha besegrat Cypern, inte rätt motståndare för att skada Poz’ återfunna självförtroende. Och efter att Grekland har knockat Spanien, i det som har blivit Eurobasket fullt av överraskningar. Man måste lägga det förflutna bakom sig, för nu blir det allvar. Melli och hans lagkamrater vet att de har potential, men mot Slovenien måste de vara perfekta. Testet mot Cypern gav en bra känsla, det kunde inte bli annorlunda. Så mycket att Azzurri klarade uppgiften utan problem: 89-54, en match som aldrig var i farozonen. Fjärde segern i rad. Ändå var även denna match användbar för att göra en resa in i framtiden. Det vill säga: till åttondelsfinalen som spelas om några dagar. Med sorg på armen för Giorgio Armani visade Azzurri återigen, även mot Cypern, den önskan om sammanhållning som kommer att behövas ännu mer framöver. Men andraplatsen i gruppen är ändå en stor tillfredsställelse, man måste njuta av den.
Italien dominerade från början: hög försvar, pick and roll Spagnolo-Diouf och omedelbar ledning med 24-6. Man måste därför se bortom poängen för att förstå hur långt Italien kan nå. Bortsett från den svaga motståndaren, bygger Gallinari och hans lagkamrater upp en igenkännlig taktik: press i anfall, punktlig andra linje i hjälpen, skyddad yta utan att bli för upprörd. Ur detta perspektiv var Cypern också ett sätt att sammanfatta de tidigare matcherna. Italien har haft sina upp- och nedgångar på vägen mot att gå vidare, det är sant. Men segern över Spanien, med tanke på hur matchen utvecklade sig, var utan tvekan den mest organiska och uppriktiga. För den gjordes med hjärtat. Härifrån och framåt måste många saker ordnas. Doncic är en fantastisk spelare som blir omöjlig att stoppa när han kommer igång. Beviset är hans 37 poäng mot Israel. Men det finns mycket annat att förbättra. Spagnolo, till exempel. Hans stöd är avgörande. Och det har det varit, ja. Men han har alltid unnat sig några pauser, och i vissa matcher kan man inte tillåta sig det.
ANFALL— I anfallet är systemet fullt av saker: rena avstånd, trepoängare som används som straff och inte som en besatthet. Fontecchio har hittills haft en glansfull kväll (39 poäng mot Bosnien). Även han behöver större kontinuitet. Italien kan hålla takten på 90 poäng, och det kan vara en viktig grund om de möter Slovenien. Trepoängarna är dock ett känsligt ämne. Mot Cypern, liksom vid andra tillfällen, var avslutningarna från bågen inte alltid imponerande (11/38). Men om det kan accepteras mot värdarna för denna fas av EM, måste procenten höjas från och med nu. Visst har Pozzeccos basket hittills varit mer effektiv än spektakulär. Thompson har nu integrerats. Procida vill ha fler minuter (och det är bra). Förmågan att utnyttja Diouf även från medeldistans kan öka Azzurris styrka i anfallet. Och vi får se Niang. Italien är inte beroende av Melli, även om kaptenen hittills alltid har varit den extra mannen.
Bidraget från bänken— Bänken bidrar inte bara med energi, utan också med offensiva returer och vertikala genombrott för att ändra tempo. Denna flexibilitet gör det möjligt för Italien att variera sina startfemmor utan att förlora sammanhållningen, vilket är en värdefull egenskap mot motståndare som ändrar sin försvarstaktik. Italien hedrade matchen mot Cypern, och det gjorde även dess stjärnor: fyra spelare nådde tvåsiffriga poäng (Gallinari, Fontecchio, Spagnolo och Diouf). Även detta är ett gott tecken. Två prioriteringar för framtiden: en alltid aktiv defensiv övergång och uppmärksamhet på blockeringar långt från bollen. Framåt gäller det istället att förbli trogen och hamra på med mer incisivitet. Om denna identitet förblir grunden och justeringarna kommer, kommer matcher som den mot Spanien (mycket mer än den mot Cypern, förstås) att göra Italien till ett lag som kan göra allt. När det gäller hjärtat kommer det aldrig att saknas. Särskilt inte mot Doncic.
