Isolde, före detta världsmästare, driver en stuga i Selva di Val Gardena: “Jag är en allroundare, jag står i köket och tar med turisterna på skidåkning. Dagens italienska landslag är inte starkare än vi var. Mina barn? En är kock, en hjälper oss, den lille vill bli Ronaldo.”

Tre OS-medaljer, tre VM-medaljer, 15 segrar i världscupen, 51 pallplatser, vinnare av världscupen i störtlopp 2001 och 2002: Isolde Kostner var en av världens snabbaste skidåkare. Nu är hon en framgångsrik entreprenör.

Isolde, hur har dessa första 50 år varit?

”Inte alls tråkiga. Jag hade en underbar barndom, två föräldrar som lät mig vara fri: på sommaren att leka i skogen och på ängarna, på vintern att åka skidor, längdåkning, ishockey, skridskoåkning. Man kunde fortfarande åka kälke på gatan.”

Sedan kom åren som idrottare.

“Jag började träna på allvar när jag var 11 och slutade när jag var 31. Jag förverkligade min barndomsdröm, att en dag åka skidor i tv. Min mamma var en stor fan, hon tittade på alla tävlingar. Jag också, min idol var Zurbriggen. Det var inte skidåkning som var min passion, utan sport i allmänhet: volleyboll, cykling, klättring, bergsklättring, simning, längdskidåkning. Jag lärde mig många saker: genom att alltid vara i kontakt med människor från olika platser och olika familjer blev jag rikare.”

Vem är Isolde Kostner idag?

”Jag är mamma till tre barn, 19, 17 och 9 år gamla. Och jag äger två företag: B&B där jag gifte mig, Garní Residence Soraiser i Selva di Val Gardena, som tillhörde min mans familj, och sedan tre år tillbaka lyxchalet Vilaiet i Ortisei” .

Hon har fortfarande kontakt med många människor.

”Turisterna stannar inte längre än en vecka, det fina är att de är på semester och i allmänhet mer avslappnade. Men det är illa om det inte finns wifi…”.

Vad är din roll?

“På B&B är jag en joker: om det saknas en städerska är jag städerska, om min man är borta lagar jag frukost, jag är där det behövs. Jag sköter trädgården, tillbringar hela dagar med att ta hand om blommor och beskära buskar. Och så tvätten, sängarna. I stugan tar jag emot gästerna och en dag i veckan tar jag med dem på skidåkning.”

Vart åker man på semester när man bor i Val Gardena?

”Vi söker värmen, vi åker för att fylla på med sol.”

Din favoritstund på dagen?

”Jag är morgonmänniska. Det tydligaste minnet från min tävlingskarriär är morgnarna på glaciärerna, vi åkte dit mycket tidigt, före klockan 5, när det ännu inte var någon där, och såg soluppgången.”

Hjälper dina barn dig?

”Den andre har hjälpt oss mycket sedan han var liten, men som tonåring tappade han lusten. David, den äldste, vill bli kock och arbetar i Selva i köket hos en stjärnkock. Den yngste vill för närvarande bli Cristiano Ronaldo.”

I år fyller din äldste son tjugo år: hur känns det?

”Otroligt. Livet går för fort. 2024 firade jag 30-årsjubileet av min första OS-medalj och jag kunde inte fatta det: hur kunde det redan ha gått trettio år?”.

Är barnen annorlunda än du var i deras ålder?

”Ja, annorlunda. Jag var redan mycket noggrann vid 11 års ålder, perfektionist, jag gjorde alltid mer än vad man bad mig göra. De är inte så målmedvetna. Den lille spelar dragspel, men är inte besatt av det. För närvarande är han det av fotboll, vi får se om två år.”

Hurdan mamma är du?

”Mycket lik mina föräldrar. Jag är inte rädd, när de var små skickade jag dem på de svåraste banorna, jag skrev mitt telefonnummer på deras hjälmar, men de kom alltid hem säkert.”

Som fru? Är du svartsjuk?

”Nej. Om han skulle hitta någon som han gillar mer än mig, så får han gå. Kanske säger jag det för att det inte har hänt hittills.”

Var det lätt att sluta tävla?

”Ja, för 2004 tog jag mig lite tid att bestämma mig, jag hade valt att fortsätta bara fram till OS i Turin. Jag var beredd att sluta. Sedan i december upptäckte jag att jag var gravid, så jag slutade bara tidigare.”

Du missade OS för att du väntade barn: hur tog förbundet det?

”De tog det nog inte så bra, men nu var det ju så.”

Du vann fem gånger på Olympia delle Tofane i Cortina.

”Det var verkligen min bana. Jag såg Lindsey Vonn som oslagbar, men nu vet jag inte.”

Är dagens italienska damer starkare än ni?

”Det skulle jag inte säga. Det räcker med att minnas alla våra motståndare.”

Vad betydde OS för dig?

“Lillehammer var en dröm. Jag var 18 år, hade nyligen vunnit min första tävling, men jag var lugn, utan någon press. Jag sa till mig själv: jag åker, jag ger allt, om jag kommer trettio är det okej, om jag kommer på pallen är det ännu bättre.”

Du verkade alltid lugn.

”Men jag hade magproblem: jag var övertygad om att det var min svaga punkt, men sedan jag slutade har jag aldrig haft några problem. Det var uppenbarligen nervositeten.”

Den första tävlingen?

”I första klass, i skolan, en gigantino. Jag kom tvåa efter min kära vän Christine Gruber.”

Din bästa egenskap?

”Jag skulle säga balans. Även om jag blir arg, överdriver jag aldrig.”

Har du någon dröm som du ännu inte har förverkligat?

”Tyvärr inte, jag har inga stora drömmar längre, som att vinna tävlingar. Men jag skulle vilja få personer över 50 år att idrotta. Det är mycket viktigt, det är hälsosamt.”

Finns det något som skrämmer dig?

”Vissa politiker oroar mig.”

Är du lycklig?

”Ja. Efter 50 har jag hittat mer lugn i mig själv. Jag har alltid varit mycket noggrann, jag ville att allt skulle vara perfekt. Jag har lärt mig att ta det mer filosofiskt.”