Tränaren, som idag är i Bellinzona: ”Jag kom från ingenting. Jag vaknade klockan 5, arbetade sju timmar och gick sedan till planen. I Watford sa jag upp mig efter fyra segrar och lämnade pengarna kvar.”

Meningen med ett livs mål kan sammanfattas i några få ord: ”Jag städade toaletterna på ett mentalsjukhus och hamnade som tränare i Serie A.” Beppe Sannino, 68 år, skrattar nöjt medan han utforskar sin glob. Nuvarande läget är Bellinzona, schweizisk andra division – ”redo för ännu ett mirakel” – men efter varje hugg med hackan har han stoppat bitar av sten i ryggsäcken. Sex uppflyttningar, fyra vunna mästerskap, en guldbänk i Serie C och en silverbänk, plus flera avgångar.

Nio: varför så många?

”Jag är sån: jag säger vad jag tycker. Jag avgick av värdighet och lämnade pengar kvar. I Watford sa jag adjö till 550 000 pund efter fyra segrar i de första fem matcherna. Och efter att ha vunnit den första matchen i Carpis historia i Serie A sa jag att det var Castoris förtjänst, inte min.”

”Jag återvänder inte till Italien: för många klichéer”. Vilka?

”Jag lever inte på månen. Jag vet att jag har gett mitt bästa och att jag är på nedgång, men i Italien blir man en kändis. De frågar om man äter panettone. Och sociala medier är förödande. I min ålder vill jag inte hamna i en centrifug. Jag är en som började från noll och har gjort mig själv”.

Berätta om det där ”ingenting”.

”Jag föddes som neapolitansk gatupojke, sedan flyttade jag till Turin. Jag var den enda som gick omkring i kortbyxor och flip-flops, därav smeknamnet ”ciabattino” (skomakare). Jag lekte bara och skolkade ofta från skolan. En gång straffade min pappa mig genom att tända eld på mina fotbollsskor på balkongen med sprit.”

Jag städade toaletter för motsvarande 900 euro i dag. Jag tvättade golven med sågspån, det fanns kackerlackor. Och du hjälpte patienterna. På mentalsjukhuset lärde jag känna lidandet.”

Fick du den karriär du förtjänade som fotbollsspelare?

”Jag var ett geni och en vildhjärna, jag har aldrig tränat någon som mig. Jag nådde Serie C, sedan slutade jag vid 31 års ålder och började träna Voghereses ungdomar. Jag gick i smyg och tittade på Sacchis Milan.”

Och under tiden arbetade du på sjukhuset.

”Upp klockan 5, skift vid gryningen, sju timmar där och sedan ut på planen för att träna. Jag gjorde det i tio år, först på ett psykiatriskt sjukhus och sedan på ett civilt sjukhus.”

Vad gjorde du?

”Jag städade toaletterna för motsvarande 900 euro i dag. Jag tvättade golven med sågspån, det fanns kackerlackor och allt möjligt. Och sedan hjälpte man patienterna. Dessutom lärde jag mig vad verkligt lidande var på mentalsjukhuset. Jag minns en mycket duktig målare som satt där och målade, och man undrade varför. I det civila såg jag däremot även vänner och supportrar till Vogherese dö.”

När började du ägna dig helt åt fotbollen?

”1998, i Biellese. Jag tog ett års tjänstledighet. Men vändpunkten kom i Sydtyrolen 1999-2000, där jag vann Serie D-mästerskapet. På sommaren hade jag sagt upp mig medvetet för att kunna åka dit. Efter att ha vunnit två mästerskap i Lecco och Crema stannade jag hemma. Och jag sprang. I Monferratos kullar, varje dag, tills en agent i våren 2008 rådde mig att åka till Como för att se Como-Varese i C2. Båda tränarna riskerade att få sparken…”.

Como vann med 3-2 och du åkte till Varese.

”Historien om mitt hjärta. Jag kom dit med 500 supportrar och åkte därifrån med tiotusen. Tre år utan förluster på hemmaplan. Jag uppmanade genast spelarna att dra åt helvete. Det blev sloganen för de två uppflyttningarna. Jag hade en t-shirt med texten ”fun cool”, men på italienska läser man det som sa. Relationen med fansen var toppen. De sjöng: ”Oh Sannino, skicka oss till fan…”. Och det gjorde jag. Jag träffade Sogliano på stationen i Albizzate och han sa att jag gick honom på nerverna, men därifrån växte en fantastisk relation fram. 2011 var vi nära att nå Serie A. Jag gick därifrån gråtande, med ett brev tillägnat alla.

Destination Siena, Serie A.

”På Olimpico, mot Roma, tänkte jag: ”Jag har lyckats”. Totti och de andra kom ut från Sud, de såg ut som gladiatorer. Jag frågade min assistent: ”Hur många får vi idag?”. Det slutade 1-1. En av de vackraste matcherna jag någonsin spelat”.

Stämmer det att Napoli kontaktade dig?

”Jag skickade De Laurentiis åt helvete. Jag trodde förstås inte att det var han, utan ett skämt. ”Har du redan gjort det med Zamparini i Palermo?”. Jag svarade ja”.

Hur gick det i Rosanero?

”Jag har aldrig fått så många förfrågningar som i slutet av den säsongen, som slutade med nedflyttning. Genoa, Lazio och andra. Det gick dåligt, men vi förtjänade det inte. Jag hade turen att få träna Dybala, den bästa av alla.”

En kort kommentar om Zamparini?

”Jag bråkade med honom före en match mellan Palermo och Cagliari som slutade 1-1, med ett mål i sista minuten. Han kallade mig till lobbyn för att meddela mig startuppställningen. Jag svarade på mitt sätt. ’Vem tror du att du är?’, svarade han. Nästa dag spelade vi oavgjort och jag fick sparken, men han var en generös man. Om vi hade klarat oss hade han gett mig 500 000 euro, men jag sa att jag inte skulle ta emot dem. Sådan är jag.”

Konsekvent, precis som i Watford. Varför sa du upp dig där?

”Det enda jag ångrar: jag sa stopp efter fyra segrar i de första fem matcherna. Jag gillade inte vissa spelares frihet. Jag måste vara mig själv. Om jag hade fortsatt skulle jag ha hamnat i konflikt med alla. I slutet av året gick laget upp i Premier League.”

De ödmjuka, som Gazzi eller Brienza. Jag har sparat ett meddelande från en libysk spelare. ”Du har varit som en far.”

I Carpi var min sista erfarenhet i Serie A.

”Ett misslyckande. Jag fick böta tiotusen euro för att de sa att jag hade tränat ett lag i Eccellenza utan tillstånd. I själva verket hade jag bara gått dit för att heja på killarna och ge dem mod. Det var vidrigt. Det är en av anledningarna till att jag valde att spela utomlands: det är bättre att åka dit där ingen känner dig. I Ungern spelade jag cupfinal, sedan i Grekland, Schweiz och Libyen.

Först Al-Ittihad i Tripoli, sedan i Bengasi. Sammanfattning?

”Min ordförande flyttade en match för mitt bröllop. I Tripoli vann jag derbyt och allt hände. Milisen var där, men jag mådde bra.”

Vilken spelare är du mest fäst vid?

”De ödmjuka, som Gazzi eller Brienza. Jag har sparat ett meddelande från en libysk spelare. ’Du har varit som en far’. Det är mitt mästerskap.”